Aftonbladet – 27 januari 1869, sida 2

len lärde, år tolfhundrade— —så och så, och Rotas intagande af grefven af Essex ir sjuttonhundrade — — så och så, hvilket senare skedde mest genom förräderi af suvernören på slottet, som vat italienare och hette Escipion Brancacho. Men hu bestämle sig för det förra, icke så mycket af patriotism, som fastmer för nöjet att få måla morer och turbaner. Men nu framställde sig åtskilliga svårigheter — ieke i, konstnärligt hänseende, ty sådana funnos icke till för don Marcellino och hans lärare — men materiella svårigheter. Don Marcellino, som var en liten karl, räckte, nemligen icke upp att måla stort ifver tredje delen af den ofantliga väfven. Bland andra förslag som väcktes för att höja konstnärens hand till ämnet, förekom ifven ett af Padre Nolasco, hvilket slutlisen antogs. I hans numera öfvergifna kloter qvarstod nemligen ännu en kateder, unler hvilken sattes hjul för att beqvämligen unna flytta den, och den fördes till don Marcellinos gård och försågs med ett paraply ill tak — den storartade taflan målades i ria luften. Konstnären, uppstigen på sin yredikostol, lyckades sålunda måla den andra redjedelen af sin tafla, men nu återstod den sista, som han på intet vis kunde räcka, om nm också ställde sig på tåspetsarne i kateern. z Fåfängt bråkade mästaren sin hjerna; lärungen och patern likaså: alla voro likarådösa. Likgiltigheten efterträdde hänförelsen som ebben efterträder floden på hafvets strand. Men då det icke gerna var möjligt att lemna slottet utan torn och tinnar, hästarne utan öron, hjeltarne utan hufvud, morerna utan urbaner, banerstängerna utan fanor, och vimmelen utan det halfpund ultramarin, som Jäifviv tillrsdt dertilly m man nödvändigt