Aftonbladet – 26 januari 1869, sida 3

första hand, och hos Herren sjelf, för att i denn skola lära att icke åtskilja hvad Gud har förena men också att icke förena hvad Gud har åtskil: Det är en lärdom som innefattar mycket, och mått denna lärdom följa med eder m. bh. såsom en fruk af dessa slutade terminsföreläsningar! Då skal jag alla brister oaktadt icke anse dem hafva vari förgäfves hvarken för mig eller. för eder. Jag skulle kunna sluta här, men känner att ja; ännu bör tillägga ett ord. Jag har haft tillfäll att afhöra, huru innehållet af min utgifna Inled ning till Romarebrefvet genom en af mina ärad: kolleger ifrån denna kateder nyligen blifvit före mål för omtalande. Det är hans rätt och jag ä långt ifrån att beklaga mig öfver att han af denn rätt gjort ett så vidsträckt bruk som helst; ick heller vill jag efter de ord, hvarmed han afslutad: sin framställning i ämnet, gå till rätta med honon för hvad jag i denna framställning funnit oriktig och missledande — icke en gång den öfverraskandt sammanställningen med kätolicismen, som väl kund gifva anledning till åtskilligt i reklamationsväg Men deremot kan jag icke undgå att allvarlig protestera emot en sak, och det är det sätt, hvarpi min bemälte ärade kollega funnit tjenligt att så som författare till ofvannämnda skrift infoga mig under en allmän kollektivbenämning. Jag tillhöj ingen annan skola än den hvars stiftare och grund: läggare är Jesus Kristus. Jag är ingen partimar eller kotteriman; ja det finnes ingenting som ja; hatar och afskyr mera uppriktigt än partioci kotteriväsendet, huru det än må gestalta sig på kristendomens område. Också tror jag fullt och fast att bvar och en, som läser min skrift med någon uppmärksamhet, skall finna att den afgifver ett vittnesbörd derom; — vet jag för visso mig sjelf hafva skrifvit den såsom en, hvilken så att säga för första gången lyssnat till den bibliska urkund, hvarom fråga är, och icke haft något annat intresse än att lära känna denna urkund sådan den är. Hvad denna min skrift i öfrigt avgår, så är veterligt att den väckt en viss och icke ringa oro i lägret. I dessa dagar hör jag sålunda att åtskilliga motskrifter af lärda män emot densamma förberedas. Det är mycket ovisst om min tid skall medgifva att svara på hvad som i denna väg kan blifva synligt; att svara på allt blifver i hvarje fall icke möjligt och skulle icke heller vara till mycket tjenligt. Den som medallvar vill forska i ämnet, kan i mitt arbete finna tillräckliga anvisningar för denna forskning; den som åter saknar lust till detta allvar, han lärer icke heller komma att göra sig de nya anvisningar mycket till godo, hvilka från min sida möjligen skulle vara att tillgå. Derföre vill jag i stället för allt annat hvad denna sak angår tillsvidare endast hafva inlagt en önskan och uppmaning hos eder m. h. om ett, och det är: att med uppsökande och jemförande af sjelfva källan sjelfva pröfva, huru det förhåller sig med den uppfattning af Pauli lära, hvilken jag i detta arbete har framlagt. Utan en sådan egen allvarlig pröfning blifver all tillegnelse af denha uppfattningen blott minnets sak; men jag ville att den icke blott skulle blifva en minnets sak, utan en den fulla öfvertygelsens och bjertats sak och -dertill finnes blott en väg: den redan nämnda pröfningens; den allvarliga. och sjelfständiga pröfningens Till letta den allvarliga och sjelfständiga pröfningens och forskningens arbete, som ransakar allt och besåller det godt är, uti alla edra studier önskar jag der m.h: en allt mera ökad lust och framgång, ned detsamma som jag ännu en gång förnyar min inskan om ett vänligt återseende på detta rum vid lästa termins början. Otto F. Myrberg.