Aftonbladet – 20 januari 1869, sida 3

rande upptaga dem, som röra sjelfva saken. Hr J. A. W. påstår, att genom disciplinvd stadgans föreskrift att emot den, som .uppor hört att tillhöra krigsmakten, åtal för såm ) dana af honom under tjenstetiden begångna iI förbrytelser, hvilka äro till disciplinmål att 5hänföra, ej må af befälhafoare handläggas, ) skulle faran vara förebyggd, deraf att perso1ner, som, sedan de erhållit afsked ur krigs7 Itjenst, befordrats till civilt embete, kunde hl komma att undergå militäriskt disciplinstraff för förseelse, begången under den militära tjenstgöringstiden. Vi frukta dock, att hr J. A. W. nog mycket räknat på vår obekantskap med de rågavarande författningarne, i fall han tror. 2 härmed lyckas att vederlägga vårt yttrande, ty väl innehåller 43 disciplinstadgan, att sådant åtal, som ofvan är nämndt, ej må handläggas af befälhafvaren, men den tilllägger derjemte: utan bör sådant åtal, om det ifrågakommer, anhängiggöras hos krigsdomstolv. Har hr J. A. W., såsom han säger, verkligen läst de nya krigslagarne, så är åtminstone hans sätt att citera dem mindre rekommenderande. Hr J. A. W. frågar vidare, huru, i händelse det klandrade stadgandet kunnat i den militära strafflagen undvikas, man skulle fö-Irekommit, att icke den brottslige, om han lyckats dölja sitt brott tills han erhållit afI sked, undgått all bestraffning. Till svar härå få vi blott i korthet upprepa hvad vi i vår artikel yttrat, att för den I militäriska disciplinen det icke kan vara erforderligt, att personer, som redan utträdt ur militäryrket, straffas fi ciplinärförseelser, begångna under den militära tjenstgöringstiden. Äro dessa förseelser enligt allmän Jag straffbara, må de bestraffas; annars ej. Antager man, att disciplinen liderderaf, att hvarje upptäckt förbrytelse mot disciplinstadgan icke bestraffas, så borde någon preskriptionstid för brott mot krigslag icke finnas, kunnat medgifva frihet från bestraffning enligt krigslag uti ifrågavarande fall. Vart påstående, att nogare bestämning behöfts, i hvilka delar strafflagen är tillämplig på de i 1 kap. 3 nämnda personer, som utan att vara anställda vid krigsmakten såsom embetsoch tjenstemän, och utan att annan egenskap med behörigt tillstånd under krig åtfölja krigshär, bemöter J. A. W., bland annat, dermed, att 15 i 2 kap. stadgar, att om någon af dei I kap. 3 nämnda personer begår brott, hvar slagen är tillämplig, och olika straff finnas bestämda för officerare, underofficer och manskap, skall den brottslige dömas ilikhet med krigsman i den t pgrad, hvartill den straifskyldige enligt reglemente elier särskild föreskrift räknas, men att der viss tjenstegrad för den brottslige ej är bestämd, han skall dömas till det straff, som för manskap är i lagen utsatt. I följd häraf och vid jemförelse med sista i hvarje kapitel finner J. A. W. uppenbart i hvilka delar krigslagen är tillämplig på ofvan omförmälda personer, t. ex. tidningskorrespondenter. Vi vilja icke bestrida, att 15 i 2 kap. kan komma att tolkas så, som J. A. W. uppfattal den, men då nämnde innehåller, att den brottslige skall dömas i likhet med krigsman i den tjeastegrad, hvartill den straffskyldige enligt reglemente eller särskild föreskrift råknas, samt att, om någon viss tjenstegrad för den straffskyldige ej ör bestämd, han skall dömas till det straff, som för manskap är utsatt, så föranledes man lätt till antagande, att sistberörda stadgande blott afser personer. som hafva stadig befattning vid krigsmakten, ehuru någon viss tjenstegrad ej är för dem bestämd, men icke personer, som tillfälligtvis åtfölja krigshär, utan att dervid hafva någon befattning. Detta antagande har så mycket mera skäl för sig, som enligt 42 riksdagsordningen till den lagstiftningsrätt, hvilken tillkommer konung och riksdag gemensamt, räknas de delar af krigslagar och författningar rörande krigsväsendet, som ega tillämpning till medborgare utom krigsstaten. Så att, om den nya krigslagen, hvilken ju är stiftad utan riksdagens medverkan, skall tillämpas på medborgare utom krigsstaten, ädant sker i strid med en af rikets grundlagar. Då vi yttrat, att mörkt fängelse, hvartill enligt krigslagen under kortare tid än 6 månader adömdt fängelsestraff skall förvandlas, tillförne blifvit användt i det fall, då enligt allmänna lagen domaren egde försöka med svårare fängelse få sanningen i ljuset, men att stadgandet härom nyligen blifvit ur allmänna lagen borttaget, så fäster sig hr J. A. W. dervid, att orsaken, hvarföre stadgande blifvit upphäfvet, ej var fängelsets beskaffenhet, utan det ovärdiga deri, att en anklagad nnderkastades straff, för att förmås men då man medgifvit sådan, hade man ock . vid densamma innehafva stadig befattning, il detta I ae mr mm fn ot ot JA AN till bekänmnelse. Detta hafva vi aldrig bestridt, men sjelfva faktum qvarstår ju i alla fal, att då exekutor undantagsvis skulle använda ett ådömdt svårare fängelse, så begagnade han just det bestraffningssätt, som krigslagens stiftare fastställt såsom ett allmänt gällande vandlingsstraff för svenska krigshärens manskap. Hr J. A. W. anhåller, att vi skola uppifva den S, enligt hvilken feghet kan medöra dödsstraff. Vi lemna åt läsaren att döma, om ej den af hr J. A. W. sjelf citerade S, enligt hvilken den, som i drabbning eller då sådan förestår med ord eller tecken söker bland truppen åstadkomma förskräckelse eller oordning, skall mista lifvet eller dömas till straffarbete på lifstid, lika väl kan antagas åsyfta feghet, som förräderi. Hr J. A. W:s försäkring, att föreskrifterna om ansvar för opålitlighet eller vanvårdande af den aktning, man af andra bör ega, hvilka föreskrifter upptagits i den nya krigslagen ur k. förordningen den 29Mars 1859, under en nära 10-årig praxis gifvit tillfredsställande resultat, lemna vi i sitt värde. Svårligen kan hr J. A. W. hafva egt tillfälle att härom göra sig noga underrättad. Det skall bli ganska eget att förnimma, om riksdagen skail vilja utsträcka värnepligten, så länge dylika krigslagar gälla, som de ifrågavarande, eller om den ej såsom vilkor för värnepligtens utsträckning kommer att fordra omarbetning af. krigslagarne. Mot vårt påstående, att en särskild disciplinstadga strider mot 16 6 regeringsformen, EM OL JO (3 2 SAD OO a rs er