Aftonbladet – 20 januari 1869, sida 3

godtycklig myndighet, som fordom varit brukliga, synes det vara med grundlagens både anda och bokstaf öfverensstämmande att en enda person, en befälhafvare, ej mö ega att utan föregående domstolsförhandling sjelf bestraffa förbrytelser, begångna af myndiga medborgare. Vår anmärkning, att ehuru öfver beföälhafvarens åtgärd att ålägga disciplinstraf den fällde eger att hos domstol föra klagan, straffet likväl skall verkställas utan hinder af klagomålet, bemöter hr J. A. W. dermed, att ett annat härmed analogt fall gifves, nemligen då konungens befallningshafvande eger att låta förordnande om böters förvandling gå i verkställighet, utan hinder af missnöjesanmälan. Det är dock en betydlig skilnad mellan den makt, som i dessa fall tillkommer befälhafvare och konungens befallningshafvande. Den förre eger att omedelbart ådöma straff samt att genast låta verkställa det. Den senare har blott att enligt gällande tariff förvandla ett förut ådömdt straff. I öfrigt innehålla hr J. A. W:s artiklar åtskilliga förvridningar af hvad vi yttrat, t. ex. att vi skulle fordrat särskilda bestämmelser, utöfver dem allmänna lagen innebåller, i afseende å civila personer, som åtfölja krigshären; att vi skulle gillat, att förman må trakassera underordnad, som förgått sig med obetogad klagan o. s. v. Något sådant-hafva vi aldrig yttrat. Det är ledsamt att, då man berör ett vigtigt ämne, påträffa en motstånre, som gör sig skyldig till sådana oarter, issledande citater och uppenbara för. Hela tonen i hr J. A. W:s arär dessutom sådan, att om ej innehåle ex professo, skulle i ra förklaringar öfver na i en rekrytskola af någon nys inerad kadett. Det är emellertid med tillfredsställelse vi förnimma, att ämliivit upptaget af andra tidningar; ty let förtjenar 1sanning en allvarlig granskning.