Aftonbladet – 20 januari 1869, sida 2

kände, som voro födda i detta upplysningens tidehvarf. En dag lät stadens doktor, er ung man, som ansåg sig af stor betydenhet, honom förstå, att denna frihet var sårande för en mans värdighet, Sårande för en mans värdighet!s utbrast atern; det der är at nutidens påhitt! Vaya! ärdighet i orden, men icke i uppförande! Jag som säger du till min englafader, San Francisco, jag skulle säga herre och hans nåd till en slarf som du? Gå och sköt dina gallfebrar och skaffa mig ingen på halsen; jag kan icke rätta mig efter bruket fö. dagen; af hårdt trä klyfver man inga stickor — förstår du? Men den, med hvilken Padre Nolasco underhöll den mest hårdnackade och! ihärdiga strid, var sonen till den fattiga enkan, en liflig, vacker och qvick gosse på tolf år, som mot sin mors önskan ville blifva sjöman. Mo: dren, som genom ett skeppsbrott förlorat sin man, bäfvade vid tanken på att sonen skulle begifva sig ut till sjös, och hade vändt sig till patern för att få hjelp att ändra sonens föresats. Men denna hjelp var utan nytta; ju mer munken urbredde sig öfver fasta landets förmåner och nyttan af att lefva der, desto mer upphöjde gossen hafvets behag och nyttan af långa resor öfver de oroliga vågörna. Pater Nolasco hade i harmen gifvit honom öknamnet Montevideo, som var den aflägsnaste punkt på jorden, den gode patern någonsin hört talas om. Nej, du skall inte gå till sjös, det skall du inten, sade patern, Och hvarför inte, seftor? svarade Tomasilio med ett glädtigt och ljuft leende, ett leende som var såväl honom som hans syster eget, hvari glädjen och älskvärdheten förenade sig som ljuset och värmen förenar sig i en solstråle,