Aftonbladet – 20 januari 1869, sida 2

teten inom 1867 års befästningskomite fram-gå ställda. me 1 afseende å konstruktionen af ofvan omför-tal mälda pansarsköldar förmäler sig chefen för for-en tifikationen anse för oss lämpligt att afvakta re-rir sultatet af de experimenter, som i detta hänseends i andra länder äro eller komma under ut-oc förande. K. Efter denna sammanfattade redogörelse för de fo nyare åsigterna angående befästningsväsendet sanit (0 dessa åsigters tillämpning vid våra fästningar, har de chefen för fortifikationen vidrört ett förhållande 1lo af ej ringa vigt, nemligen den långsamhet, hvar-D med våra fästningsarbeten fortskrida och de dryga af faux frais, som deraf blifva en följd. Att ur mi-jsa litärisk synpunkt det alltid vore ändamålsvidrigt och farligt att draga ut på tiden med försvars-få arbetenas utförande, anser bemälde chef så klart ej att det ej ens behöfver anmärkas. Endast sällan, ni synnerligen i ett fattigt land, finge dock de militära uppfattningarne ensamt bestämma hvad som i sådana saker borde utföras utan måste de vanligen modifieras, ja ofta helt och hållet underordnas landets ekonomiska förhållanden, och sålunda komme fästningsarbetena gemenligen att fortskrida vida långsammare, än önskligt vore för landets trygghet. Det funnes likväl, äfven ur rent ekonomisk synpunkt, för anslagens förminskning en gräns, hvars öfverskridande medförde en afgjord misshushållning, och anser fortifikationschefen denna gräns för närvarande vara i vårt land öfverskriden. Det vore nemligen omöjligt ; att nedsätta faux frais i samma förhållande som årsanslaget, då detta senare nedginge långt under den för arbetets jemna bedrifvande lämpligaste summan. Detta vore förhållandet vid hvarje större, fc så enskildt som allmänt arbete, men egde i änlq, högre grad rum vid fästningsbyggnaderna, än vid bi de flesta andra arbeten. Den soliditet, hvarmed!q fästningsbyggnader måste utföras, gjorde enly, ständig tillsyn oundgänglig och bunde befälet vid ; arbetsplatsen lika strängt om arbetet vore helt y litet, som om det vore af vidlyftigare beskaffenhet. Den personal, hvarmed fästningsarbetena ut-f fördes, nemligen kronoarbetskarlar, vore ock. af beskaffenhet, att behöfva mera eftersyn, än om k private arbetare ensamt användes, och på samma gång arbetskostnaden minskades genom det låga pris, hvartill kronoarbetskarlarnes arbete uppfördes i räkenskaperna, komme öfriga kostnader, och deribland en stor del faux frais, att visa en vida högre procent än eljest skulle vara händelsen. I öfverensstämmelse med dessa sålunda uttalade åsigter förande anslagens bestämmande för fästningsbyggnadsarbetena och arbetenas deraf beroende anordning, förmäler sig chefen för fortifikationen hafva, vid uj pgörandet af förslag till fästb ningsbyggnadernas fortsättande under en delafår E 1869 samt under år 1870, företrädesvis betraktat ämnet ur ekonomisk synpunkt och således upptagit anslagen till de lägsta belopp, hvarmed arbetena utan stor ekonomisk misshushållning skulle kunna vederbörligen bedrifvas. Efter framställningen rörande Carlsborg, hvilken vi här förbigå, yttrar krigsministern följande rörande Befästningarne uti Stockholms skärgård. I afseende å försvaret vid Waxholm har fortifikationschefen åberopat det yttrande deröfver, som afgafs af 1867 års befästningskomitå, uti hvars åsigter han i allt hufvudsakligt instämmer, tilläggande dervid, att nödvändigheten af passagera jordverk och batterier på de försänkningarna omgifvande öarne borde betonas starkare, än som skett uti samma betänkande, der sådana dock äfven vore föreslagna. Att emellertid på förhand uppgifva huru många dessa jordbatterier borde vara eller hvar de skulle anläggas, vore så mycket svårare, som det måste befinnas tydligt att ju flera kanoner och ju mera trupper man kunde använda till försvaret, desto starkare blefve detta, och jordverken blefve så till läge som utsträckning alltid beroende både på antalet och beskaffenheten af det artilleri, man vid försvaret kunde disponera, men hvilket också ej borde ditsändas förr än vid krigsrustning. Af dessa skäl kunde ifrågavarande jordbatterier ej heller närmare bestämmas och upptagas uti den permanenta befästningsplanen. Ostridigt vore, enligt fortifikationschefens åsigt, att inloppet till Stockholm skulle kunna befästas vida starkare än genom de anordningar, 1867 års komitå föreslagit, om man dervid kunde bortse från de dermed oskiljaktiga kostnaderna. Likaså kunde ej nekas, att befästningarna vid Waxholm borde vara starkare, om Stockholm vore befästadt på landsidorna. Men så länge detta ej vore förhållandet. syntes uppförande af mera storartade, eller, hvilket dermed blir liktydigt, mera kostsamma befästningar ej väl motiveradt. Vid betraktande af det olika sätt, hvarpå ett anfall mot Waxholm pu kunde komma att ega rum, funne man att det kunde ske under 3:ne olika kombinationer. Den första vore ett angrepp af en flotta utan Jandstigningstrupper, som söker öppna sin väg. Mot ett sådant försök gåfve de af 1567 års komite föreslagna försvarsanstalter full säkerhet. — Den andra vore ett anfall af en flotta, som medförde och landsatte ett antal trupper, men utan att något angrepp af en fiendtlig armå samtidigt skedde mot Stockholm från någondera landtsidan. Som Stockholm aldrig torde komma att lemnas utan en till sitt skydd derstädes qvarlemnad garnison, borde idetta fall tillräckligt under stöd af denna alltid vara att påräkna vid Waxholm, för att hindra fiendens landsatta trupper att bemäktiga sig öarne, från dem tysta våra batterier, samt derefter uppgifva de försänkningar och stängsellinier, som hindra hans fartyg att framgå. — Den tredje kombinationen vore om fienden samtidigt anfölle Waxholm ? med fartyg och landstigningstrupper, samt Stockholm från landsidan med en armå. Striden skulle då utbreda sig på en stor båge, omslutande ena eller andra sidan af hufvudstaden, men antagligen, så länge Stockholm säknar befästningar å sina landsidor, ej blifva af särdeles lång varaktighet, utan afgöras genom några få dagars häftiga ansträngningar. I detta fall ålåge det endast Waxholm att hindra fiendens flotta från att genomtränga sunden lika länge som vår armå kunde afhålla hans landstyrka från hufvudstaden. Fölle denna senare och blefve svenska armen tvungen att draga sig tillbaka, så följe af sig sjelf, att den vid sin reträtt medtoge de vid Waxholm, utöfver garnisonen, förlagda stridskrafterna; och befästningarna derstädes, anfallna å yttre sidan af krigsfartyg och landsatta trupper, å de inre af landtarmån och dess batterier, kunde då endast en kort 4 tid uthålla striden, äfven om de voro mycket starkare, än vi kunna tänka på att nu göra dem. — I hvilketdera som helst af ofvannämnda fall borde sålunda Waxholms nu föreslagna befästningar gifva allt behöfligt stöd för försvaret af Stockholms inlopp; och anser fortifikationschefen derföre det at 1867 års komitt uppgjorda förslag ega en tillräcklig styrka. Det hide dessutom en förtjenst af mycket värde under tidens hastigt vexlande förhållanden, den nemligen, att de försvarsanstalter, der ifrågasattes, vore af den art, att de alltid måste bibehålla sitt värde och lätt kunde förstärkas i händelse tidens fordringar och landets tillgångar sådant medgåfve. Att detta egde rum med försänkningarne vore klart, men det gällde ock om de små skansar, som vore under utförande vid Fredriksborgsundet och hvilka alltid blifva nödvändiga såsom stormfria citadeller för öfriga föra a