Aftonbladet – 20 januari 1869, sida 2

lätt att bedraga som mången föreställde sig. Ej heller kunde man lätt finna någon mera uppriktig och sanniogsälskande menniska, hvilket gjorde att han utan minsta anstrykning af ötverlägsenhet eller bitterhet sade hvar och en deras fel och svagheter, utan att det någonsin blef illa upptaget. Hvad det yttre angår, så såg Padre Nolasco ungefär ut som ett af dessa små guttapercha-ansigten, som händelsevis blifvit lefvande just som det varit utdraget på bredden; han hade ett bredt och stort hufvud, bred näsa, stort skägg, breda tänder, stora, breda fötter och händer. Sedan han lemnat sitt kloster, klädde han sig i tröja och väst samt ett par svarta ridbyxor, som tillhört en hans gynnare oci vän, hemkommen från Amerika, vid namn don Marcelino Toro, hvilka kläder genom nötning och Hitig borstning erhållit en glans, som om de varit af vaxdak. Fastän numera öfver sextio år, var Padre Nolasco dock mycket rörlig, och med undantag af några anfall af nervsvaghet, som han kurerade med hvad han kallade tå, åtnjöt han en förträfflig helsa, tack vare hans måttlighet och enkia föda. Hans gynnares syster, dotia Braulia Toro, skänkte honoin hvarje månad två skålpund choklad, huggen i tretio bitar, som, tillsammans med några torra, rostade brödskifvor, utgjorde hans dagliga frukost. Hans granne, den rike Gil Pitiones, skänkte honom ärter, för den undervisning patern gaf hans söner, och ärter, tillika med en half fjerndel (ett åttondedels skålpund) kött och ett lod fläsk, utgjorde den middag han åt trehundrasextiofem dagar om året, och hvaraf har gömde spadet åt sig -till qvällsvard eller delade det med den fattiga enkan på vinden. Padre Nolasco sade du till så många han