Aftonbladet – 19 januari 1869, sida 2

Utaf tomata det icke funnes, Så skulle verlden väl snart gå under. Till och med under den bedröfliga franska ockupationen diktades följande lilla epigram: Om fransmännen försöka Att staden Rota taga: Hon skall blott med tomata Dem snart på flykten jaga. I. Ingenting fröjdar mera hjerta och öga än att om aftonen se arbetsfolket återvända hem från fältet. Hvar och en kommer ridande på sin åsna, vanligtvis åtföljd af en fåle, som springer och hoppar, njutande af sin korta barndom, likasom om en profetisk instinkt sade bonom, att dessa glada språng, denna frihet, vore både den första och den sista glädjen i dess bedröfliga lif af arbete och försakelse. Arbetarne medföra ofantliga korgar, fulla af frukt och grönsaker, öfverst bekrönta med några maisax, den tålige dragarens aftonvard; denne senare påskyndar sin gång, då barnen komma springande mot sin far. Sällskapet fullständigas genom en liten och ful, men lydig och trogen hund, som ej skulle vilja byta tort den torra brödbit hans husbonde räcker honom mot de läckraste rätter i verlden. Några af männen taga upp det minsta barnet och låta det rida på åsnan, medan de större leka med fålen; andra stiga af, låta de större barnen sätta sig upp på åsnans rygg och taga de små på armen. Och hvar och en af dessa olika grupper beger sig till sin egna bostad, den iyckliga modren och makan väntar lem. Sent en sommarafton återvände sålunda till. Rota en gammal man, ridande på sin äshb, Honöm följde tverine unga 4