Aftonbladet – 19 januari 1869, sida 2

MUSIK. Så snart det gäller en något så när seriös stil är Donizetti måhända den lättsinnigaste bland alla moderna italienska kompositörer. Anna Bolena, La Favorita, Lucia och Lucrezia Borgia hvimla af exempel på, huru det dramatiska stoffet när som helst kastas öfver bord och den populära melodien, som i snart sagdt hvarje moment är mästarens enda diktan och traktan, ej ens till sitt skaåplynne är rättad efter den situation, hvaråt den skulle gifva ett uttryck. Ett arbete af sådan halt kan icke ens af utomordentliga förtjenster hos de utförande adlas till att blifva ett konstverk i högre mening; de hinna blott till att gifva verklighet åt en serie lyriskt rikhaltiga och angenäma stämningar och sålunda göra det hela till ett behagfullt tidsfördrif för åhöraren. Ett sådant är Donizettis Lucrezia onekligen så som denna seria för närvarande här återgifves, Fru Michaeli förmår lika litet som någon annan att i styckets hjeltinna framställa en verklig karakter, ty det liggger utom det möjligas råmärken att med de förutsättningar om Lucrezia Borgia, som historien och Hugos drama gifva vid handen, till ett helt sammangjata den ofta sentimentala, någon gång sannt känslofulla, men öfverhufvud taget ganska