Aftonbladet – 19 januari 1869, sida 2

harmoniska och med sitt öde tillfredsställda personlighet, som maöstron skildrat. Emellertid är vår berömda primadonnas aktion här, långt mer än man på länge i något likartadt parti förnummit det, liflig och forcerad, och om i första akten hennes sång anslår genom sin tekniska fulländning, kommer i de följande härtill uttrycken för mer än vanligt djupgående själsstämningar. Särskildt förtjena trion och tredje aktens aria i detta hänseende att uppmärksammas, och det utomordentliga bifall, hvarmed det hela belönats, är blott en rättmätig hyllningsgärd åt en artist, som oaktadt den höga och bestämda ståndpunkt hon länge innehaft, ännu alltjemnt söker skrida framåt. Signora Caris roll, Maffio Orsini, är ett ringa, men ej oväsentligt parti, och blifver, då det är fritt från de inkonseqvenser, som vidlåda de öfriga, en uppgift värdig denna utmärkta artist, som också löser den så att intet finnes att anmärka eller önska. Huru den strängt taget i och för sig temligen triviala brindisin kunnat vinna sin stora popularitet, fattar iman först, sedan man hört den föredragas så som nu sker, då den eröfrar alla, Såväl stämmans herrlighet som tekniken gör sig emellertid fullt lika gällande äfven i den första kavatinan. Signorans hållning och dramatiska uppträdande äro lika fria från flärd som från tvång; hon använder ej en tjugondedel af det antal gester, hvarmed medelmåttan så gerna illustrerar sig, men den ringäste detalj af hennes aktion vittnar om en helt i skådespelet innevarande personlighet. Signor Bentami (Gennaro) är äfven sparsam i mimik och åtbörder, men hos honom blifver denna hushållsamhet ej mycket olik armod. Af en artist med så fördelaktiga yttre gåfvor kan män iied rätta göra anSpråk på något mer än att han i stillhet fixe.rar gaskronan, hvilket här är hbufvudsumman af sängarens dramatiska uttryckskraft. Det musikaliska uppträdandet röjer deremot lofvärda frainsteg. Intonationen är i allmänhet ren och den känslans skärhet, söm utgör det något vekliga partiets prydnad, vinner i föredraget ett visst poetiskt bebag. Signor Bentatnis röst är för öfrigt en bland dem, som tyckas likasom ega en själ i och för sig; den sällspordt sköna timbren med sitt ttprägladt erotiska skaplynne kan icke förfela att atislå. Hr Behrens uppbär förtjenstfullt hertigens parti och uppenbarar såväl i arian som i den af maöstron talangfullt Komponerade, men dramatiskt missuppfattade trion mycken liflighet och kraft. Publikens erkännande har också i rikt mått tillfallit honom. Operans uppsättning är 1 de båda första akterna särdeles vacker, hvaremot grefvionäti Negronis fest i den sista förefaller som en mer än ttillåtligt enkel tillställning. D:r Gustaf Satiers första pianokonsert, som lördagsaftonen gafs i musikaliska akademiens lokal, hade ett förträffligt pregram, lika underhållande som rikt på värde. Heendels berömda och storartade D-moll-suite var i det sistnämnda hänseendet soirtens glansnummer, äfvensom det; hvari konsertgifvarens mästerskap klarast frartistod; men med spändt intresse afhörde man likaledes tvenöe kompositioner af den moderna pianomusikens heros, Chopin, särdeles det förvånande B-moll-scherzot (op. 31) med de bjerta harmoniska skiftningar, hvari denna tonskald var så uppfinniogsrik, sämt med verklig tacksamhet ett bland dessa mästerverk af Franz Schubert, Grande Sonate (A-moll) som äro prydnader för pianolitteraturen, men tyvärr blott alltför sällan offentligen gifvas. Bland sina egna kompösitioner gaf d:r Satter, denna gång Elfentraum och Saltarellon, begge sedan hans förra uppträdande fördelaktigt och allmänt kända. Någon improvisation lät han nu ej höra; men vi vilja hoppas att de illa velda ämnen, som någon gång tanklöst gifvits honom af publiken, icke för alltid bafva afskräckt honom från att här gifva flera prof på sin erkända förmåga i denna genre. Vi hafva redan vid många tillfällen egnat d:r Satters konstnärliga förtjenster vår varma hyllning och nöja oss derföre nu med attinstämma i det entusiastiska bifall, som från publikens sida kom honom till del. I hög grad glädjande är att denne gediget bilade öcH öfverlägset konstfärdige artist nu för en längre tid törde blifva en medlem af vårt musikaliska samhälle, och på det Hfiigaste önska vi att detta måtte i så hög grad som möjligt tillgodogöra sig den förträfflige undervisaren och virtuosen.