Aftonbladet – 15 januari 1869, sida 2

för säden, om det inte varit för de nådiga damernas skull, säger jag, skulle jag minsann inte stå här och språka med er nux Hur var det, farbror Cayetano ? frågade en halt yngling, som var från Conil. Ni skall veta, svarade den tillfrågade, att på den tiden höll jag och min granne ett par små dragare, och vi sysslade med att bränna kol och sälja till fransmännen. En comendante och hans medhjelpare skulle köpa två lass af oss. Vi gjorde upp priset och körde dit kolen; men då de skuile taga emot dem, ,påstodo de att Jasset icke höll öfverenskommen vigt och ville ej betala hvad vi begärt. De trodde väl att vi hade munnen tillkorkad, men deri bedrogo de sig, ty vi sade genast till dem: mau, mau caballeros, nog kunna vi vara så tokiga som Gud skapat oss, men icke så tokiga som menniskorpa vilja göra-oss. Och vi att säga ja, och de att säga nej; de utan att förstå ett ord spanska, som sjelfva åsnorua förstå, och vi utan att förstå ett ord af deras sladder, som icke djefvulen sjelf kan begripa, tills jag säger, att. för att få slut på saken var det bäst att gå efter ett betsman. Mina herrar! Jag hade knappt yttrat ordet, förrän de rusa emot mig skrikande som nattugglor; den ena drager mig hit, den andra dit, en knuffar mig, em annan ruskar mig; min granne, som ser dennagrymhet, säger till dem: mina herrar, på hvad sätt har min kamrat förnärmat er? Han har icke sagt något ondt; han har blott föreslagit att vi, för att bättre komma öfverens, skulle hemta ett betsman. Kvappt hade ban sagt ut ordet, förrän de släppte af mig och rusade på honom och handterade honom på samma sätt, så att det var riktigt ömkligt att bara se på. Det blef ett skrik och ett väsen, så att folk kom från alla Känter, vakten skyndade dit öch