Aftonbladet – 15 januari 1869, sida 2

Med avledning af en artikeli vårt blad för den 12 dennes rörande pensioneringsväsendet innehåller P.-T. för i går några betraktelser för. dagen, hållna i den förnämt docerande ton, som är vanlig i fråga om det, som förekommer under nämnda rubrik. Hufvudsamman af dessa betraktelser blir den, att det både är olämpligt och öfverflödigt att göra anmärkningar i detta ämne, ty riksdagen lärer Dog veta att vid handhafvande af statensmedel, med iakttagande af klok hushållsaktighet, fästa sin blick på sig företeende omständigheter och handla derefter. Till bemötande häraf nöja vi oss för dagen med att meddela ett anförande af general Hazelius, afgifvet i första kammaren vid senaste riksdagen. Denne riksdagsman, som Bosttidningen näppeligen torde päbörda fiendtlighet mot embetsmannaintressena, yttrade vid behandlingen af anslagsfrågorna under nionde hufvudtiteln följande: Jag önskade rörande denna hufvudtitel ttra en tanke, hvilken, då den rörer titeln i sin helhet och jag haft svårt att tillämpa den vid den ena frågan mer än den andra, enär denna titel vanligen på helt annat sätt uppfattas, jag har sparat mitt yttrahde till föredragningens slut. Till hvarje riksdag komma propositioner och motioner rörande embetsoch tjenstemäns samt deras enkors lifstidspension, ofta, fastän visserligen icke alltid, utan någon annan åberopad förtjenst än en lång genomlefvad tidi statens tjenst. Jag anser likväl detta i och för sig, så framt ej något mera tillkommer, vara en rioga förtjenst. Tillkomma blott fattigdom, sjukdom samt alla de ömmande och bevekande omständigheter som bruka anföras, så är sådant visserligen föremål för barmhertighetskänslan, men är icke en statsangelägenhet. Staten kan visserligen såsom Thorild öppna sina armar och utropa: mitt famntag myriader, — men äfven denna känsla måste mäta sina krafter och staten