Aftonbladet – 15 januari 1869, sida 2

ir icke heller en anstalt för enskilda nödlilande. Jag föreställer mig både regeringens och statsutskottets brydsamhet att bifalla ller neka alla de ansökningar, mellan hvilka är svårt att välja och der vanligen alla de som hafva de flesta eller ifrigaste förespråkare segra. Saken är ett gammalt bruk med häfdens starka stöd, men icke desto mindre att missbruk. Det härleder sig från de tider, då man hade svårt att få embetsmän, och kunde ännu hafva skäl för sig, om embetsmannayrket vore, i afseende på utkomst, sämre än alla andra förvärf och vore i beryckt ställning. Men så är det icke mera. imbetsoch tjenstemannen har sitt icke rikiga, men någorlunda efter haus ställning afpassade bröd. Jag erkänner icke embetmannen vara ett högre väsende, utan en arbetare, äfven han, som mot viss lön utför visst arbete. Han har likväl blifvit omgärdad med pensionsoch indragningsstatens fördelar ända derhän, att till och med de tillfälliga inkomster han haft stundom begäras och tilldelas honom såsom lifstidsbröd, sedan han ingenting för staten kan uträtta. Sådant kan icke gillas. — Den alltför stora benägenheten att ullfredsställa dessa anspråk medför, utom budgetens tyngd, det onda, att det förhindrar en tidig omtanke att genom sparsamhet, sparbanker, lifoch ränteförsäkringar m. m. bereda sig och de sina utkomst, allt under förhoppning att staten skall på ålderdomen föda äfven dem, af hvilka staten kan hafva haft måttligt gagn. Embetsmannen är mindre än någon annan ursäktad, om han försummar dessa tillfällen att insätta medel till sin framtida utkomst, emedan han vid årets början kan med visshet beräkna alla sina inkomster och utgifter, hvilket ingen i andra yrken kan. Den hufvudtitel vi slutat är en verklig embetsmanna-fattigtitel. Det kan likväl ej vara representationen värdigt att såsom en statsangelägenhet sysselsätta sig med ett så stort antal fattigoch sjukfrågor. Dessa frågor tynga på alla våra titlar; från tredje hufvudtitelns pensioner för förnäma inoch utländska enkor, samt alla de andra departementenas fattigutdelningar, liksom från fattigbyråer, ända ned till nionde hufvudtitelns länsmän och vaktmästare, upptaga dessa frågor regeringens och representationens tid. Enligt min tanke borde anslag på nionde hufvudtiteln ifrågakomma endast för dem, som gjort fäderneslandet någon verklig stor och utmärktare tjenst, bidragit till dess gagn och ära i en eller annan riktving, i vetenskap, konst eller i embetsmannatjenst. Det inneböre då en ganska värdig nationalbelöning åt en utmärkt man till hans i torftiga omständigheter lemnade maka och barn. Allt som icke kunde lyfta sig dit borde förvisas till den enskilda välgörenheten, slägtens; vänners, allmänna inrättvingars eller slutligen den kommunala fattigvårdens. ur Jag är lifligt öfvertygad om, att våra pensionsinrättningar och anspråken på indragningsstaten borde undergå en grundlig revision, hvilket lämpligen kan ske i sammanhang med en behöflig bättre organisation för våra embbtsverk, en lika behöflig inskräukning i embetsoch tjenstemäns antal, samt ett bättre ordnande af deras sysselsättning och embetsutöfning. Hvad jag här sagt har icke ögonblicklig tillämpning, och jag skulle ej upptagit kammarens tid med en sak utan praktisk tilllämpning nu, om jag ej alltid hyst dessa åsigter, fastän utan att förr kunnat få tillfälle framställa dem; men med förhoppning om, att de en dag kunna göra sig gällande och förvandla nionde hufvudtiteln ifrån att vara en fattigtitel till något högre och ädlare, en hufoudtitel för fosterländska belöningar. ELPRIS PT TONER