Aftonbladet – 14 januari 1869, sida 2

Sonen fortfor: På sjöresan råkade vi ut för en riktigt svår storm. . Jag vet inte om ni har sett hafvet, faster Manuela ? Nej, min gosse, men jag har hört sägas att det hvarken tager slut eller har någon botten, att det bölar som en hel hjord af vilda tjurar, och att midt uti det skall finnas en mängd stora, vanskapliga fiskar, som äta upp menniskorna, och det låter inte mycket angenämt. Jo, ni skulle se det från skeppsbord och i storm, faster Manuela. Vårt fartyg rullade mellan vattenberg högre än Rondas klippor, och som alla rörde sig och skummade och brusade och liksom drogo hvarandra i håret. Och så skall man veta att det var ingen hjelp eller frälsning att räkna på annat än från himmelen, så det är nog sannt, som ordspråket säger, att vill man lära sig att läsa böner, skall man ge sig ut till sjös. För min del bad jag af allt hjerta till den heliga jungfrun, och kände mig sedan så lugn, som om hafvet varit ett oljekar. Och då vi lyckligt och väl kommit fram, sade jag till den heliga jungfrun: Nåväl, heliga moder, nu har du börjat att beskydda mig; undandrag mig inte heller härefter ditt mäktiga beskärm, 0 barmbhertiga och heliga jungfru! Hör, Roque, ser det der landet ut som vårt? frågade den gamla. : Det har jag inte tid att tala om nu; jag skall strax berätta slutet på historien, och den skall inte räcka längre än medan min mor fyller på vår Salud y Gracig, Med dessa ord framtog soldaten och räckte sin mor trenne polerade oxhorn, noga tillslutna med en kork eller tapp af trä, med en knapp i midten för att kunna dragas upp; dylika pjeser begagnas af arbetarne för att förvåra den till deras sallat och soppa oundgängliga oljan och ättikan, och kallas af folket Salud y Gracia: helsa och behag, emedan ättikan uppfriskar blodet och oljan gör maten smaklig. Så; berätta nu vidare, Roque. En dag, sedan vi ätit middag, sade sol