Aftonbladet – 13 januari 1869, sida 3

öfver sin lyckade citation, det var märkvärdigt hvad det dröjde länge innan vi hörde något från dig! Vivisste inte om vi skulle ära och hedra den lefvande, eller sörja och -begråta: den döde sonen till din möder. Och sedan gick det ett rykte att du hade blifvit ställd. inför krigsrätt och dömd till döden, inföll. en af de andra qvinnorna. Hvad ondt hade du gjort ? Ingenting. Vaya! Den der historien har gjort mera väsen af sig än ett åskväder! Men det sades mycket ondt om dig, Roque. Toma! det finns väl inga giftigare kräk skapade än menniskornas tungor! Vi visste inte, hvarken jag eller hans far, att man förtalade honöom, utbrast soldatens mor högeligen förnärmad. Vaya, vaya! Att förtala min son, det är som att rycka duken från altaret. Man skall få så att lögnen tager öfverhand till slut så att sanningen försvinner alldeles. Fadren kyrkoherden hade bra rätt, då han sade, när han slatat messan och lade ihop evangeliiboken: farväl, sanning, tills i morgon. Men vet du af, Roque, att din fästmö, som hörde det ondå ryktet, har öfvergifvit lig och talar vid en annan nu? sade brodösen. I samma stund jag satte foten på Spaniens ord fick jag veta det; det är en gammal ryhet, sefiora. Nå, hvad säger du derom ? Hvad jag säger? Säg brukar kungen väl fråga efter Om en soldat skulle råka dö? Och lika litet jag frågar efter Att jag förlorat en trolös mö. Bra sagdt, gossen, menade faster Manuela. I kärlekssaker är det ej värdt att taga illa