Aftonbladet – 12 januari 1869, sida 3

AS ÖN FT VILBTD UL IVITLIREDEG UD derbyggnad i det svenska språkets lagar, ni mera kan sätta ifråga att framkomma me en förklaring af ordet örngått, enligt hvilket den senare delen af detta sammansatta or skulle innehålla vare sig adjekt. neutr. god eller subst. kudde, och ej heller O. O. tycke: vara böjd för en sådan lösning af frågan kunna vi ej inse, hvartill det skolat tjena at! upptaga det knappt tillmätta utrymmet med si t vidlyftiga utflygter rörande möjliga och omöjliga invändningar från deras sida, som skulle I kunna vilja på nämnda sätt förklara det ifrågavarande ordet. Nog finnas fuskare såväl på det språkvetenskapliga, som alla andra områden för mensklig forskning, men hvar skal då O. O. i vår tid finna en något så nä skaplig filolog,, i hvars mun det kan gå ar att lägga invändningar af en så underhaltig r beskaffenhet? Hvartill skall det tjena att tala om det breton. göt,-om det medeltidslat. cotus, eottum, cottan, om cotta auricularisn, och dylika saker? Hade O. O. underlåtit att vidröra denna göt, så hade ban jun ej behöft visa, att han icke vet, hvaraf det fr. ordet coussin kommer. Nu deremot lägger han i dagen, att hån öser ur så grumliga källor, Jatt han ställer det af rent romerskt ursprung . varande fr. coussin (— ital. cuscino) i samJband med göt, codd 0. s. v.) Rörande sammansättningsdelen gått i örngått tveka vi ej .Jatt uttala, det O. Ö. bör kunna förtroerdeI fullt slata sig till den af Rydqvist anzifna förklaringen, enär vi, i motsats till O: O., hålla före att frågan genom den framställda förslagsmeningen verkligen kommit sin afgörelse närmare än förr, Hvad söm till en rjan kan af en språkforskare, hvilken väll iakttaga nödig försigtighet i sina påståenden; framställas såsom en icke liten sannolikhet, kan med tiden växa ut till visshet. Ju mera man lär känna användningen af det isl. verbet geta med dess mångskiftande betydelser och de dermed samstammiga geta (subst.), gåt, geta, äfvensom af fornsv. gata, gaetas (behaga), dess lättare och tydligare inser man ock sammanhanget mellan gåt och senare delen af sammansättningen i så väl örngålt som det af O. O. afhandlade isl. mungåt. Vi kunna dock icke här närmare inlåta oss på denna fråga. En särskild uppmärksamhet i fråga om den likartade begreppsöfvergången förtjenar det af Rydqvist anförda fornsv. höghindi, isl. hoeggindi, sv. hyende, hvars grundbetydelse är maklighet, beqvämiighet. Då vu. O. kommer. inemot slutet af sin kritik, anser han sig hafva vunnit ett så afgjordt öfvertag öfver hr D., att blotta försäkringar kunna nu mera vara tillfyllestgörande, för att bevisa och öfvertyga. Så yttrar han: vi tillåta oss en passant att försäkra hr D. om, att det gamla ordet seohus (herberge) icke kommer af sal, ordet socken icke af söka, sak, att ordet dvala har heit andra anor än det svenska deväljas och icke det Tingaste af något ursprungligt begrepp dröjsmål, att frasen rubb och stubb är helt och hållet främmande för det isländska rub och i stället är ett ötver Danmark hit importeradt engelskt uttryck, som, ehuru i skriftspråket obsolet, ännu i dag återfinnes i engelska dialekter, t. ex. som rump and stump iLincolnshiren. O. O. vill här framstå såsom en auktoritet, på hvilken hans motståndare bör kunna förlita sig, han gör anspråk : på, att hans blotta ord skola gälla såsom ! bevis i en vetenskaplig fråga. Vår föregå-: ende framställning torde hafva ådagalact, i hvilken ståndpunkt O. O. intager i språkve-1 tenskapligt afseende och såsom en följd deraf s öfver den större eller mindre befogenhet, som )1 honom kan tillkomma att i frågor af sådan 1 art fälla ett afgörande utslag... För vår del ulle vi anse det vara så mycket mer ur-! ktligt af hr D., om han ville vädja tillan-s g I g Ö a nap instans, som det för oss står klart, att O. O. icke har rätt i någon enda af dessa fyra påståenden eller försäkringar, så vidt det nemligen skall vara de på ett fast ve-c nskapligt grundlag fotade skälen, som afrandet skall tillkomma, och så vidt mano all taga saken på fullt allvar och icke?2 mma på fri hand efter blotta hugskott.t Py värr vekar oss utrymmet att så, som ja önskligt vore, utreda rätta förhållandet med v p Ö fi lessa fyra punkter och vi få nu nöja oss med kortare antydningar. JEn jemnförel rden sal samt isl. sel (hydda, sät och saeluhäs leder oss till elementen af etth tarkt verb sela sal sålum, med betydelse af illa eller sätta sig ned, slå sig ned, taga ik esitning. Sammanhanget mellan ord, som p utmärka detta begrepp, och ord hvilka haf-a a betydelse af uppehållsort, ställe der mans lagit sig ned och vistas, boning, bostad, är !n ekant från de mest skilda språk. Exem-)h vis kunna vi bär erinra om Jat. sedes (säte, m men äfven hus, bostad), tyska Siedellte te, stol) jemnfördt med verbet ansiedeln)tc tta sig ned, slå ned sina bopålar), sv. säte et märk uttrycken konungasäte, bis opssäte) och I gt sl. setr (säterstuga) jemnförda med sitta, sv. p emvist jemnfördt med vistas, danska wcercisetr sal, rum) 0. s. v. Efter all sannolikhet ärD ckså stammen sit i sitta, isl. sil-ja, rotbeslägtr adt med den till grund för nyssnämnda sela be ggande stafimen sil, så att båda utgöra affö ;dningar af en ursprungligare gemensam rot d: (jnfr det analoga förhållandet i latinet ie rellan se-deo, se-des och orden so-lium, so-) vi a, gt N Man behöfver ej bafva gjort pågra grundpå gare studier i våra landskapslagar eller vara) h ärmare förtrogen med det svenska rätts-)hc äsendets historiska utveckling, för att hafva of ig bekant det sammanhang, som förefinnesst ejian sak, söka och socken. Den som enla ast läst en eller annan balk i de gamla lave arna vet, att det fornsv. sokn har en dub-et el betydelse och användes ej mindre till att all eteckna utförandet af en rättssak eller lagce iknirg, än till att utmärka ett visst område ga ler en menigbet, som hade åt illiga rätts-gis sker gemensamma, Han känner vidare deta umla lagsrnas föreskrift, hurusöm vissa rätts bä igelägenbeter skulle afhandlas inför soknasti cen, inför menigheten å Ryrkovall o. 8. v.!int ärifrån förskrifver sig det änny idag brukär sa ordet sockensluga), han känner också beat delsen af det gamla ordet soknare, offentlig ms lagare (skrifves äfven sökiare); äfvensom l for iiken rol en sådan man spelade i vårt land fin der medeltiden. Det kunde ej vara såen! impigt för O. O. att slå upp orden solen vil nir ER