Aftonbladet – 12 januari 1869, sida 3

I Orvar Odd emot Dalin i fråga om svensk språkforskning. Genmäle af M. B. Richert. (Slut fr. gårdagsbl. Att ordet olja icke är af genuint nordiskt blod, utan rent af-lånadt från det lat. olewm, är alldeles gifvet, och det torde väl ej heller falla någon in att vilja göra ett annat påstående. Temligen öfverflödig förefaller oss derföre O. O:s låvga episod om detta ord, hvarvid han far tillfälle att tala om dess kulturhistoriska betydelse, om orimligheten deraf, att detta ord skulle vara uppfunnet i norden och sedan härifrån lånadt af italerna (grekerna 0. s. v.) tusen år — förrän någon svensk nationalitet i historien fanns tilln, om nödvändigheten att det måste förskritva sig från ett himlastreck, under hvilket ojjoträdet växte, och att ordet jemte begreppet sedan derifrån småningom fortplantat sig åt nordligare trakter o. s. v. Hvad som gifvit O. O. anledning till dessa betraktelser är, att hr D. upptagit olja der det fornnordiska och i åtskilliga n ska munarter ännu lefvande ordet ala, nära, föda, hvaraf i nysvenskan al-ster, al-stra. 0. O. påstår, att ordet olja nicke har med fornsvenskans verbum ala det minsta mera gemensaimt, än t. ex. det ryska ordet kaviar med svenska. ordet kafva. Riktigheten af ett sådant påstående vilja vi på det bestämdaste bestrida. Detnyssnämnda nord-ordet ala, som återfinnes äfven på andra germ. områden, t. ex. angis. alan, och träffas likaledes under: formen alan så långt tillbaka i tiden som i Ulfilas bibelöfversättning, är till form och betydelse fullkomligt enahanda med det lat. alo. Det är till full visshet ådagalagdt, att det nord. ordet öl, eng. ale, är af samimna stam som ala och har grundbetydelse af närande dryck. Det sv. ölär — isl. öl, hvars ö-ljud uppkommit på grund af den isl.-omljudslagen af ett gammalt a och framkallats deraf, att uti ordstammen egentligen ingår ett v-ljud, som faller bort, så snart som detta v skulle blifva slutijud, men vid ing åter framträder framför vokalisk böjningsändelse, t. ex. i dativ. ölvi. Stammen i öl är således egentligen av och hos Ulfilas träffas ock ganska riktigt. dess motsvarande got. form alev, men detta ord bar ej betydelse af öl, utan utmärker den feta och närande vätska, som vi kalla olja. Här mötas sålunda orden öl och olja, hvilket ej heller kan vara särdeles oväntadt, om man :besinnar den omständighet, att det got. språket just står på öfvergången från de srekisk-lat. språken till de yngre germanska och till följd af denna sin egenskap af mellanstadium ofta företer i ett hänseende en vä