Aftonbladet – 12 januari 1869, sida 3

Sm mg ect -— PT ETT Mt TEEN Salna upptaget ords hela yire skick oct skapnad. Saken är pu den, att rubb och stubb just företer en sådan form, som man med kännedom om det svenska språkets ljud: system, skulle vänta sig hos ett mot det eng rump and stump svarande svenskt uttryck, och de båda talesättens förhållande till hvarandra är då temligen klart angifvet: intetdera är lånadt af det andra, utan de äro båda arf från en tid, som ligger bakom både det engelska och svenska språkets bildning. De i uttrycket rubb och stubb ingående orden träffas dessutom äfven på det tyska språkområ. det, der rubb motsvaras af Rumpf och stubb af Stumpf. Det sv. stubb är i sjelfva verket ingenting annat än en biform till den äldre formen stump (jmfr förhållandet mellan stubb, stubbe, stybbe, stybba samt stuf, stump, stympa m. fl. : Men vi måste nu reda oss till att sluta. Att den af O. O. uppförda kritiska byggnaden skulle icke allenast skakas i sina grundvalar, utan rent af ramla, är en naturlig följd deraf, att hörnstenar saknats. Några stenar återstå dock af byggnaden, och det är oss en fägnad att kunna gifva O. O. rätt i fråga om hans (visserligen af inga anförda skälunderstödda) protester mot br D:s sammanställning af gräfva med sanskr. diarbh, af Norrbagge med pojke, af pansar med våmb, af trifvas med gripa, af gamman med komedi. Dåhr D:s arbeten alltigenom hvimla af likartade sammanställTningar, som icke kunna uthärda någon vetenskaplig kritik, och den som har lust att angripa honom derföre kan. från alla sidor utfiona åt sig ytterst beqväma anfailspunkter, der ingen enda kula kan nå angriparen sjelf, kunna vi ej nog förundra oss öfver O. :0:s otur att välja en så blottad ställning, att han sjelf slutligen måste falla genomborrad. Det kan synas hårdt nog att, utan attinlåta oss på en närmare granskning af hr D:s arbeten; uttala ett sådant omdöme, som vi ofvan gjort, men vi hafva redan anlitat utrymmet i denna tidning så mycket, att det gande för en behandling af denna fråga, och dertill kommer, att en sådan granskuatig, om hon skall ske med den ringaste grad af grundlighet, ej lämpar sig väl för det lilla utrymme en tidning kan hafva att erbjuda, likasom ej heller för den stora tidningsläsande allmänheten, hos hvilken man ej kan förutsätta de för sakens rätta bedömmande nödiga förkunskaper. Vi skulle derföre helst hafva tillbakahållit vårt omdöme i detta ämne, om icke dess samband med vår ofvan gjorda framställning oundgängligen kräft ett yttrande i frågan. Vi anse oss dock böra åter framhålla, att det icke är för att angripa hr D., som vi tagit till orda, utan att vårt framträdande förorsakats deraf, att vi vid genomläsandet af O. O:s uppsatser icke kunde annat än fiona det mindre rätt och skäligt, att O. O. utan vidare behandlade hr D. med så stor öfverlägsenhet, då han uppenbarligen var underlägsen i bovisföringen och till allra största delen valt sådana punkter till föremål för sitt anfall, i hvilka hr D. hade rätt. Vi hysa den mest obetingade aktning för hr Dis sällsporda arbetsamhet och flit, redliga sträfvan och bemödanden att agna, men kunna ej annat än beklaga, det han företagit sig ett arbete, som vida öfver stiger hans närvarande krafter. Måhända kunna dessa genom fortsatta ansträngningar stärkas, så att han framdeles kan med mera framgång gripa verket an. Lönen för en rastlös strätvan plägar sällan uteblifva, och säkerligen skulle hon skördas förr, om hr Dmera begränsade sitt arbetes. omfång. Han kunde då röra sig på en fastare botten: nu deremot svigtar marken under honom och han fiönes ofta sväfvande i rymden utan fäste. Hr D:; kar för sina arbeten samlat u pgifter fån en hängd skilda båll, men kan har-tyvärr-ej funvit det tillräckligt angelät att undersöka källans halt, ur hvilken han to Deföre innebålla hans etymologiska urbeten: gadt och dåligt, mängdt och omängdt m hvartamgat, ty han bar ej sjelf stisit ned i forskfingarnas grufva och der bruit någon malm, utan har endast arbetat den frandra förut upphemtade, vare sig denna rarit duglig eller oduglig, vare sig han råkat å ädel metall eller af andra för länge sedan fvergifna slagghögar. Skada är, att den litige arbetaren icke egt någon degel, der an kunnat verkställa den nödiga skedningsacess, som skiljer malmen från slagget, guld ornen från jordpartiklarne. Språkvetenskaen har på de sista: tiotalen af år, genom nvändning af den jemnföreande metoden, gjort å. ofantliga framsteg, att det här, om på ågot område af mensklig kunskap, är i ögsta måtto nödigt att beständigt följa red, för att icke spart nog komma långt efer sin tid. Framför alt hafva de upptäcker varit märkliga, som blifvit gjorda på det tymologiska området, och då det gäller fråc or af sådan art, måste man med all omsär; röfva, på hvilken botten den författare står, säkerligen ej vidare kan stå till vårt förfo RA fån hvilken man hemtar sina uppgifter, Hr ). har deremot tagit allt för mycket på god ro, hvad han hos andra funnit. I bans areten förekomma tidt och ofta etymologiska ;rklaringar, som smaka af förra årbundraens ohistoriska, godtyckligt och utan någon dande grundsats uppgjorda härledningar, id sidan af sådana som stödja sig på den yare forskningens, af en helt annan utgångsunkt härflutna resultat. Den fana, under vilken han ställt sig, har ingen inskrift, och on pekar med sina svajande rörelser lika ta tillbaka åt det förflatnas öfvervunna ändpunkt som mot framtiden. Med ljudgarna och serskildt den s. k, ljudskiftninrn, som är en oundgänglig ledare på den ymologiska forskningens mark, umgås han itför lätt. Ån finner man en härledning ord med strängt iakttagande af dessa Jays fordringar, än finner man en etymolosk förklaring, som tillkännager, att ingen nke blifvit dem egnade. En naturlig följd iraf är, att man beständigt filoner sammanillningar af ord, som hafva med hvarandra tet att skaffa. Äfven der jemnförelserna 0 riktiga, lider framställningen af-den brist, t de med hvarandra beslägtade och sam anstälda, från skilda språk hemtade ordrmerpa äro kastade om hvarandra och icke nas ordnade efter den ena formens natur liga utveckling ur den andra. Till slut ja vi, i likhet med O. O., uttala den meog, att författaren för ingen del beredt sina pv RR är dre röda ar MN Re mr