Aftonbladet – 12 januari 1869, sida 2

sitt land och sin tro och tänker på, att tapperhet utan ädelmod är detsamma som vilddjurens tapperhet. Du har förtjent din medalj, min gosse, och din fars välsignelse på köpet. Men, sefior, hvad är det jag gjort? sade Gaspar, ty som alla tappra män, så är han hvarken stolt eller skrytaktig, och anser sig inte för mer utan för mindre än hvad had är. Du har räddat din broders lif, sade jag. Och det med en så bjeltemodig gerning, tillade Miguel, att den borde skrifvas upp med guldbokstäfver. Hvad! Nej, gossen, svarade vår Gaspar och elog armen ombroderns hals, jag har inte. gjort annat än betalat min skuld. Och Spanien skall betala sin skuld till morerna också, sade jag. Och nu är jag hemma och har förtjent bra på min resa; så nu kan du se, hustru, att kriget också är godt för något. Ja, för oss har det varit lyckligt, Juan Jos6, svarade hans hustru, och det är för den döende modrens välsignelses skull; men derföre få vi ej glömma allt ondt som ändå följer med kriget, säga hvad du vill: så många som bli vanföra, så många som bli dödade, så många familjer, der man i denna stund gjuter tårar och kläder sig sorgklädd. Kriget är en olycka och derföre skola vi af själ och hjerta bedja Gud om freden, som englarne sjanga om: Åra vare Gud i höjden och frid på jorden och men. iskorna en god viljel SJETTE KAPITLET. Två månader senare, ungefär midt i Januari, satt Juan Jos6 med sin hustra och dotter framför en sprakande eldbrasa. Himjen hade i flera dagar varit öfverdragen af tunga moln, som med sällsynt ihärdighet ut