Aftonbladet – 9 januari 1869, sida 3

Maria, hvad vågar du säga?, svarade hennes man häftigt. Vet du kanske inte att det är ohederligt, är ett bödelsarbete, att döda den som ej kan försvara sig? Vet du ej att det är blott att slagta menniskor, att döda den som gifver sig fängen? Vet du ej att det blott är fega uslingar, menniskor som derigenom skymfa både det spanska och det kristna namnet, som nedhugga de besegrade utan att lyssna till ropet om pardon? Nej, Maria, jag slog dem i ärlig strid, då de, med vapen i hand ville hugga ned mig och mina: följeslagare. Du skall förstå att äran ligger. ej i att döda, utan i att besegra fienden, och jag skulle ej i min dödsstund vilja ligga och tänka på att jag med orätt tagit litvet af någon. Jag säger dig än en gång att jag, så sannt mig Gud Njelpe, slog dem i ärli strid och de föllo som alla de der falla, ty de vilja inte gifva sig öm man också sätter bajonetten för bröstet på dem. Jesus! Maria! Och hvyarföre det? Emedan deras helgon ha fått dem att tro, utt vi spaniorer äro lika vilda som de sjelfva och att vi bränna våra fångar lefvande. Du tror att i krig behöfver man blott ungtuppar eh att jag med mina fem och sextio år på nacken inte skulle duga der mera; men iv bedrog dig, du bedrog dig; jag är af god metall jag, och fastän stålet nötes bort så blir jernet qvar. Förstår du det? Öch jag är god soldat men ingen mördare. Förstår du det? Förlåt mig, Juan Joså, jag visste inte... Det märks nog att du inte visste att din nan är en gammal kristen och väl uppfostrad spanior, som; kan slåss för sitt land, in tro och sin drottning, men som aldrig kulle vavära sig med att anfalla en förvarslös eller fånge, och som aldrig skall förpytas i en sådan tiger att han nekar par