Aftonbladet – 9 januari 1869, sida 3

gen hade tid att svara mig. På en gång började -trumpeterna att smattra, de våra kastade geväret på axeln, ropade sitt: Lefve Spanien! lefve Isabell H! och så marscherade de sin väg, Jag lät åsnan stå och följde med, ty jag tyckte det kunde vara roligt att se huru det gick till, och det var det också! Caracoles! Det kunde satt-lif i-en död attse sådant! Hvarje soldat var en Bernardo, hvarje officer en Pizarro, hvarje generalen Cid. Ja kan aldrig tro annat än att Santiago sjelf red i spetsen, på sin Hvita häst, ty så störtade de våra fram mot morerna som voro tre gånger så många och dugtiga soldater allihop. Jag kan-ej berätta allt hvad jag såg — om jag hade hundrade munnar, kunde jag det ändåintet Jag såg general Quesada rycka till sig ett ör och sjelf anföra ett bojönettanfall. Ah! sonen: vanslägtas icke från fadren! tänkte jag för mig sjelf, ty jag tjente under hans far,-och de likna hvysrandra i allt. Jag såg kulor hvina kring öfver generalens hufvud som karameller på en käravalsdag. Jag såg öfverste Miguel Trilla, i spetsen för regementet Granada, göra ett bajonettanfall, som krossade morerna-och afgjorde segern på den sidan; och jag hörde öfvergeneralen säga; att det var enbedrift som förtjenade dubbla epåletter. Men den präktige öfversten svarade: Iogentiog för mig, min general, allt för min Bbataljon. Ja, Maria, om jag skulle tala om allt hvad jag såg och hörde, så fick jag hålla på till domedag. Och våra söner, Juan Jose, våra söner då ? ; Du kan lita på att jag ej släppte dem ur ögonsigte, hustru, och du skall få höra, du skall få höra. Öfvergeneralen sjelf hade bemärkt dem och en gång då han fick se Miguel, såde hän till honom: Du har slagits bra i dag; har du en önskan så säg ut; hvad