Aftonbladet – 5 januari 1869, sida 3

verslantar äro hundra realer, men om det felas en enda, så blir det inte jemnt. Förstå på migty Ja, jag förstår,, svarade trädgårdsmästaren otåligt och harmset; min dotter är der silfverslant som fattas. Men jag skall sägs att du är de tjugu tusen dukater som är för många för henne. Förstår du mig? Ser ni, sade den nyligen blifne rike mannen som redan var stolt öfver sina egodelar ser ni, er dotter, paktadt sitt utseende af en halfdöd fluga, är ända den envisaste, nyckfullaste flickslyna, man kan tänka sig. Prösperon, svarade Curro, om du också hade tjugutusen dukater till; så får du tänka dig för huru du talar om henne; du och hela din slägt och så mänga af er söm ha målj minnen, behöfde skölja sina tänder med rosenvatten fn a tala om min Sn Bevars, farbror Curroy, svarade Prösper på trj FEAR ni van Pig På tid rycka upp rädisan med både blad och rat. Hvad ondt skulle väl jag säga om el dotter, när jag ingenting högre önskar än att få gifta mig med henne? Hvad jag säger, sär er jag i förtvillan för det att fr. dofter ä fårdare än klippan som droppen till slut: urhålkade; men hon, ju mer hon ser att jag lider, desto mer plågar hon mig. Men kom då en gång ihåg, karl, att de icke är jag, som är den hårda klippan: tvärtom, vid första ord du sade de om, smälte jag ju som ep honingskaka i solen. Men tala då med henne, seiior. Huru skall jag kunna det? Jag får ej säga ett ord förrän tårarne börja strömma: öfver henxes sorgspa ansigte, så att modren bli ond och vresig i minst tre dagar! Hvad vill du då, menniska?Fruntimren ärg ganska kloka, men någat förstånd ha de icke och hvad hjernan beträffar ,.; bevare oss Gud!