Aftonbladet – 4 januari 1869, sida 3

Min son, lofva en nio dagars bön åt Santa Rita, som är den rätta att hjelpa dig, och låt mig vara i fred. Så fort friaren gått, kom Rosa med sin moder ut på verandan; de satte sig der för att njuta af aftonsvalkan. Rosa, sade hennes far, vet du att lottdragningen är utsatt till i morgon ? Rosa bleknade och frågade med rädd och darrande stämma: Far, hvad menar ni med att säga mig detta ? Att det är ett passande tillfälle att sluta upp med att tala med den som inte bryr sig om dig: låt honom gå om han vill gå, och låt honom vara om han vill vara. Rosa svarade ej, ty hon visste ej riktigt hvad fadren menade, men hon gret sakta, stilla, som snön smälter, som troheten gråter. Om Prospero drager ett olyckligt nummer, så köper hans mor honom fri, och han öppnar strax skola; det är en lärd gosse, utan några olater, och hans hustru får vara som en riktig hennes nåd, hvilket vore vida bättre för dig, som är finare än en persika och mera frökenlik än blommorna, än att komma dit bort till slätten och hålla sällskap med vargarne.n Rosa teg och fadren fortfor: Det går icke an att du gifter dig meden timmersågare. Din mor har aldrig fordrat annat af dig än sy, och derföre har du blifvit alldeles för fin för att ge dig ar till slätten. Rosa sade ändå icke ett ord, bara gret. Vid mitt lif! Det finnes inga skapade varelser så envisa och gråtmilda som fickor, utbrast -Curro otåligt. Detsamma sade min far också åt mig svarade halfhögt hans hustru; som genast var färdig att taga sin dotters partiisamma