Aftonbladet – 4 januari 1869, sida 3

Det är det nog; men om nu detta inträffar, ville jag bara att ni skulle förmå Rosa att tänka vänligt om mig; ni vet ordspråket: sådana ord man hör, sådant sinne man får... Var lugn, karl, jag gör icke annat än lofsjunger dig; om beröm kunde skapa en hederlig karl, skulle du vara hvad du inte är, den bästa menniska i hela San Lucar. Pröspero vände sina bedröfliga blickar mot verandan, men der såg han ingenting annat än drufklasarne som tycktes säga till honom: rör oss inte, och hönsen, som brydde sig lika litet om honom som han om dem. Han suckade och satte sig på muren som omgaf dammen. Der såg ban grodorna sitta hopkrupna på sina bäddar af grönt sjögräs, och med sina. stora utstående ögon blicka ut i rymden, på samma sätt som mången stirrar framför sig, liksom försänkt i djupa tankar, utan att dock tänka på det minsta. Hvarje älskare är poet — naturligtvis hvar och en på sitt sätt, och Pråspero företog sig att förlikna sin älskade vid grodorna, i hvad köld och likgiltighet angick, Under tiden fortfor farbror Curro att språka, men samtalet blef i ordets egentliga bemärkelse ensidigt. Ja, som jag sade dig, Prospero, din far hade också alltid lyckan med sig. Vi blefvo på en gång tillfångatagna; han kom undan, han, men jag fick ligga i kopporna hos de der Didones), som voro lika högmodiga och stolta som den som skickat dem. Jag mins när Moncey blef slagen vid Valencia — — hör du mig Prospero? Hvad tänker du på ? Seiior, jag tänker på att det går mig i ert hus som det gick Moncey i Valencia. ) Öknamn på fransmännen i anledning af deras ständiga. Dis-done!