Aftonbladet – 4 januari 1869, sida 3

sten -men erhöll intet svar; han hvisslade, men fönstret förblef stävgdt. Han väntade ännu nägra ögonblick och började sedan sjunga med den skönaste stämma, beundransvärd intonation och icke mindre beundransvärd böjlighet i strupen, allt för den andalusiska folksången oumbärliga egenskaper, följande lilla visa: De vackra blonda lockar Som kring din panna falla, Se ut liksom små klockor, Som folket sammankalla. Med tänderna i munnen, Du har mig fängslat sen. När blef en böja funnen. Som min, af elfenben? Och snön förbi din panna Sig smög och sade så: Hvi skulle här jag stanna, Här är så hvitt ändå. Nu hördes regeln långsamt dragas ifrån och. fönstret öppnades. Rosa; sade Vicente och gick närmare, antingen har du mistat öronen eller sofver du värre än en silkesmask., Men knappast hade han märkt att den stackars flickan gret bittert, förrän han, ovan vid dylika uppträden, helt förskräckt utbrast: Jesus Maria! Rosa, hvad felas dig då? Huru? Vet du det icke? svarade hon. Visst icke. Hvad är det? Det. är ju lottning i morgon! Vicente återvann genast fattningen och svarade glädtigt: Är det ingenting annat än det? Var icke rädd: jag drager ej ett dåligt nummer och inte ha mina bröder heller gjort det. Men om så illa skulle vara... nå väll... då få vi vänta... i Åtta är, Vicente; det är ju ett halft lifl 5 Sv Sh AA