Aftonbladet – 4 januari 1869, sida 3

ligt folktron, ugglan upprepat alltsedan hon, betagen af fasa, åsåg vår Frälsares korsföstelse. Vi äro fästade vid denna folktro, om ej med öfvertygelsens, så dock med känslans makt; vi medgifva att den är en fantastisk föreställning, men vi böja oss villigt för densamma, och bekänna att vi aldrig utan rörelse och utan att tro att hon känner hvad detta smärtfulla skri innebär, höra den ensliga nattfågelns sorgsna stämma. Och skulle det ej vara möjligt att vårt kalla förnuft, som vi nu börja göra till enväldig domare öfver alla både andliga och verldsliga ting, skulle kunna hafva afskurit trådar, förstört samband och afbrutit gemenskapen mellan de ting, som äro och de ting som tros? Man skall säga att de senare äro orimliga. Men hvarföre? Äfven om så vore förkastar aldrig tron eller poesien en tanke om den är osannolik, utan blott om. den är dålig, sjuklig eller låg. Tvärtom, . poesien erkänner det otroliga just som de mest skimrande fjädrarne i fantasiens vingar, dessa vingar som lyfta oss så högt att de kanske föra oss vida närmare sanningen än förnuftet, som är fängslat i det menskliga begreppets bojor. Då Vicente kom till trädgårdsporten fann han den stängd. En hund morrade häftigt derinnanför, till tecken att hans vaksamhet ej lät sig bedragas. Tyst, Palomo, det är ju jag, sade Vicente, och hunden, som tycktes hafva förstått honom, fortsatte sin vanliga rund utan att vidare fråga efter främlingen. Denne klättrade lätt upp på de vårdslöst sammanfogade plankor, hvaraf porten bestod, och hoppade ned på andra sidan. Inkommen i trädgården gick han bort till baksidan af boningshuset och stannade framför ett litet fönster, försedt med trägaller; han koackade sakta på fönsterpoSÖ