Aftonbladet – 4 januari 1869, sida 2

FJERDE KAPITLET. Bon Pröspero, som hade lyckan med sig. Solen sänkte sig stilla i hafvet för att klar och strålande uppgå öfver en annan synkrets. Arbetet var slutadt öfverallt och gamle Curro hade också slutat att vattna sina blommor och satt nu på verandan utanför sin boning, njutande den hvilans ljufhet som endast arbetet kan skänka. På föga afstånd stod ett fikonträd, hvars stam helt nära roten delade sig itu och sålunda bildade ett slags bänk, beskuggad af trädets breda gröna blad. På denna bänk sutto nu vågra unga flickor från grannskapet, som ifrigt bundo ett slags kedjor af pinjernas gröna barn, hvilka de trädde om hvarandra och böjde tillhopa. Den minsta af dem alla stod och såg på de andra, emellanåt kastande en längtansfull blick uppåt fikonträdet, der mogna frukter hängde mellan grenarne. Fikonen äro gröna, sade slutligen den lilla, liksom räfven fordom sade om drufvorna, under samma omständigheter. Huru vet du att det der är fikon? frågade gamle Curro. Jo, det vet jag, ty San Juansdagen fick jag af faster Ampara ett par som just hade fallit ner ur det der trädet. När du fick smaka dem då, är det alltid ett skäl hvarföre du ej kan få dem nu. Men de mogna snart, ty fikonträdet bär frukt två gånger om året. Visste du icke detta, Maria Maquillos? Nej, sefior. Men uu vet du det och du skall fa höra hvaraf det kommer sig. På den-tiden då vår Herre och Frälsare vandrade omkring på jorden, hvilade han sig en gång under ett fikonträd, i sällskap med San Pedro, som tog aft fikonen och ät och till och med uppsög