Aftonbladet – 30 december 1868, sida 3

Om vägkommunikation emellan Nordsjön och Bottniska viken. (Ur Norrbottens-Posten.) Uti Aftonbladet för den 27 sistl. Aug. är intagen en artikel ur Umeåbladet, hvilken innehåller en skrift, uppsatt af en i Umeå stad bildad komitd, att inlemnas till konungens befallningshafvande derstädes, med begäran om undersökning för väganläggning derifrån till Ranfjorden i Norge, och ehuru det är skäl förmoda, att denna begär ran afslås, är sjelfva skriften af den märkliga beskaffenhet, att den förtjenar några ord; helst som sjelfva offentliggörandet kan anses innebära, att den blifvit underställd allmänhetens omdöme. Det uppgifves, i skriften vara från Umeå till Lycksele 13 mil, från Lycksele till Stensele 9, från Stensele till riksgränsen 167, summa 384 och fram till Hemnzaes kyrka vid Ranfjorden 463, mil. Bland dessa sträckor uppgifves den mellan Stensele och riksgränsen kunna vissa stycken befaras till sjös, men dessa så korta att det förklaras bättre att tillrygga hela vägen till lands, åtminminstone icke något stycke på ångbåt. Enligt Norrbottens-Kurirens uppgift, vilken äfven Umeåkomiten tager för god, TR väglängden från Bodö till Piteå 42 mil, deraf ångbåtsfärd 5 norska eller 5!, svenska mil till Saltdalen och 13 mil från Löfmock till Avaviken; ty väl är höjdskilnaden mellan Hornavan och Udjaur 18 fot, men denna är fördelad på en lång sträcka med tre forsar, hvilka endast behöfva upprensas till afsedt djup, enligt den i Oplysninger om en ny vej fra Bodö till Piteå, sid. 21, intagna uppgift. gjor af en på stället boende. Emellan Udjaur och Storavan kan farleden göras passabel för ångfartyg med mycket mindre kostnad. Och således kan ett och samma ångfartyg utan slussinrättning begagnas från Avaviken till Löfmock, hvilket Umeå-författaren icke låtsar om. Derefter vidtager Sädva, 2 mil lång och Vuogatshölmsjön, 1!,; så framt man icke vill taga landvåg direkte från Löfmock till gränsen, summa 21, mil sjöväg, återstå 20!, mil-landväg från Piteå till Bodö, eller från Piteå till riksgränsen. på sin höjd 14 mil. Detta allt har komiten uraktlåtit SR STÅ skrift., Det kunde gerna vara 16 mil; det betyder föga i jemförelse med 33, ifrån Umeå till ri.sgränsen. Det höres som meningen är, att vägen från Piteå till Avaviken skall göras fullt färdig nästa år; och i medlet af Augusti kunde hjuldon begagnas från nämnda stad till gränsen mot Arvidsjaur på 1!, mil när; från Arvidsjaurs kyrka till Avaviken återstod 17; mil att bryta, summa 3?,. Efter den tiden torde arbetet hafva fortskridit betydligt; ty, sedan det under bergningstiden något hvilat, skulle det inom några dagar återtagas med all makt, och anslag finnes, såsom man känner, till hela nämnda väg. Återstår således blott att bekosta strömrensningar vid Kasker och Arjeplougs kyrka, samt bryta ett stycke väg förbi Löfmocksförsarne och två mil väg genom Märkdalen, hvilket på allmänt uppdrag utskickade förklarat sig icke skola stiga till synnerligt stor summa. Icke dessmindre framkommer nu yrkandet, att man skall öfvergifva denna väglinie, som dessutom skaparen tyckes hafva ämnat till att främst blifva en kommunikation emellan två folk, i det att dalsänkn.ngar från båda sidor der sammanlöpa och uti dem åt motsatta sidor löpande floders öfversta lopp äro sammanflätade med hvarandra, och å norska sidan möter en djupt inträngande alltid isfri fjord, vid hvilkens ingång dessutom är anlagd Nordlands enda stad, Bodö, synbarligen med atseende på fisket vid Lofodden: Tillika bör man taga i betråktande, att omkring 4 af 7 mil väg från fjordens inre ända till-riksgränsen redan är bruten, — Vid mötet i Umeå den 22 sistl Maj yttrades förhoppning, att en nordligare väg framdeles skulle komma att förena Lulevattnen med Tysfjorden; men det sattes icke i fråga, huruvida det läte sig göra, icke heller står det i artikeln ur Umeåladet något, hvad godt man väntade sig af en sådan förening. Det vissa är, att genom motion