Aftonbladet – 30 december 1868, sida 3

fartyg på Saltens inre fjord, efter utförandet a hvilken plan, som likväl blott vore ett tids spörsmaala m. m. Här har det lilla ordet: lik väb, inkommit utan att hafva något motsvarand i Daas arförande. Om detta skett af en tillfällig het eller med uppsåt, må lemnas derhän; åtmin stone visar det, CK pass tillförlitlig Umeå-skrif ten är. Borttages det ifrågavarande lilla ordet så blir meningen tydligen den; att det bestämd skall, men man vet ännu icke så noga, när de kommer att anskaffas ett ångfartyg för fart på Saltens inre fjord, hvarigenom Bodö kommer at erhålla en beqväm förbindelse T den5 millånga fjorden till Saltdalen, hvilken dals längd till högfjellet utgör 7 mil, hvaraf mer än hälften med körvåg m. m. Det ordas mycket om nyttan föl Westerbotten af vägförbindelsen med Ranen; och nekas kan väl icke att den blefve någon, men icke blefve den så stor, som det påstås; ty i Oplysninger tillkännagifves, såsom det kunnat och kan ses sid. 46, att anor sjelf är ungefär Nordlands bästa smörbygd, och således smöret och i sammanhang dermed naturligtvis andra fetalier der ungefär minst betalas; dertill kommer, att transporten till Lofodden är lång, hvilket icke allenast skall ytterligare nedbringa priset på dessavaror, utan äfven vålla, att andra artiklar till nämnde förbrukningsort mindre betalas i Ranen, UtiOplysninger sid. 42 tillkännagifves, att Ranfjorden tillfryser 2 mil utåt. Således förfaller talet om förbindelse med ett alltid isfritt haf åt det hållet; och af huru ringa nytta en väg vore till en ort, som stänges af is vintertiden, då varors transport öfver land lättast och vanligast sker och såsom här, dessa mest vid samma tid tarfvas på förbrukningsorten, samt der tillförseln från sjösidan af sådant, som man då ville tillbyta sig eller köpa, vore hindrad genom tillfruset RER inser hvar och en lätt. Härtill kommer, att Ranen saknar köpstad, der varor, vare sig ankommande eller utgående, under tiden kunde hvila i mellanhand. Detta angående. varor. Ännu vanskligare blefve I det för arbetssökande att öfver Ranen vintertiden komma till Lofodden och tillbaka derifrån. Umeå-komiten säger, att den ifrågavvrande vägens dragande från Saltdalen till Arjeploug-sjölelen icke är synnerligt vigtig för norra Westerbotten, då endast Skellefteå och Norsjö pastorater och några byar i nordligaste delen af Sorsele skulle kunna draga någon fördel af. väganläggningen. Men mäter man på kartan, skall man finna, att midten är vid Robertsfors, och att Skellefteå kyrka är i midten af norra halfvan. Detta ger Janledning misstänka, att Umeå stad vill sätta sig sjelf i midten af länet och att dess särskilda fördel måtte utgöra medelpunkten, omkring hvilken: hela frågan skall röra sig. De norrbottniska brefven motsäga icke hvaran! dra; det blott beskrifves olika riktningar och ställen, som valts vid gränsens passerande, och genom dessa beskrifningars jemförande samt genom denna sommar utskickade har man funnit, att det är räd att bryta den tilltänkta vägen genom Märkdalen, och bland fördelarne dervid är, att man får blott !; mil sammanräknadt skoglöst fjell att passera. Umeå-författaren anförer ur Luleå-brefvet, att Arjeploug är en i högsta grad steril och ofruktbar socken, blott danad till renbetesland och till fiske, hvilket påstående må lemnas derhän, men förtiger, hvad professor Daa säger, att produkter af renafveln äro en i hög grad eftersökt vara vid norska fiskerierna; samt att Stat. Byr. upplyser, det i Westerbottens län renskötseln antages en längre tid varit i tillbakagående, men inom Norrbottens län kan anses hafva på senare tider dvarblifvit vid ungefär samma ståndpunkt. Angående hästar och hornboskap kan intet. sägas, emedan intet derom i Westerbottens län är uppgifvet för jemförelse; förmodligen är i dess öfre socknar för timmerforsling hästarnes antal större i förhållånde till hornboskapens, än. i Arvidsjaur och Arjeploug; men hästarne producera intet. Deremot eger Arjeplong mer renar, som både producera och äro goda dragare vintertiden. Vidare anförer samme författare, att det befanns mycket brant, der kapten Pettersson från norska sidan gick upp till riksgränsen, men. förtiger; det han, uppkommen på höjden, såg en djup dal i närheten, troligen densamma, som nu befunnits fördelaktigast för väganläggning, hvilket oci professor Daa påpekat. Det anföres, att med säkerhet 1000 lass varor från Westerbottens lappmarker blifvit forslade till Ranfjorden och lika många derifrån tillbaka sistlidne vinter; men författaren har i det föregående af sin skrift medgifvit, att också öfver riksgränsen mellan Arjeploug och Saltdalen trafiken under samma tid varit större än annars. ; Vidare anföres, att svårigheterna för öfvergången af Kölen från Westerbottensläns Lappmarker Icke äro så betydande som från: Norrbottens. Härom kunde endast den döma, som hade noga kännedom om båda öfvergångarne. Emellertid, då! öfvergången uppgifvit svå-1författaren vid norra öf righeter, som, enligt beskrifningar, synbarligen icke i ega rum, kan man betvifla tillvaron af de uppgifna lättnaderna vid den södra; också tillägga komiterade, att de tro sig känna dem, hvilket är ! mindre än känna eller yYeta. ; Om för närvarande det antal menniskor, som kunna draga nytta af vägförbindelsen emellan Lycksele och Ranenfjord, är större eller mindre, . än det som kan hafva fördel åf väganläggning från Bodö till Piteå och Skellefteå, har föga inflytande på frågan; ty en sådan här väg anlägges icke för ögonblickets behof, utan för framtiden, och man vet, att väg till en ort befordrar dess befolkande, så framt der finnas tillfällen till bergning; och sådana finnas både i. Arvidsjaur och Arjeploug, isynnerhet i det förra med sina många stora odlingslägenheter; och Umeå-författarens påstående, att Lycksele och Åsele Lappmarker äro i vida bördigare än de nyssnämnda, är helt enkelt f gripet ur luften. Efter den nya vägen förekomma ; ifrån Fagerheden till Avaviken hömyror med blott 1 korta afbrott emellan, och så torde det vara äfven på ömse sidor, såsom man äfven kan se af! låndshöfding Widmarks och kapten Petterssons ! beskrifningar; ty visserligen uppgifver den förre, !r att öfre delen af Piteå består af mager jordmån, a men detta säges blott om trakten närmast Piteå r elf; helt annorlunda låter omdömet om den sydvestra. Arieplogg torde bestå af ago magrare g jordmån utom vid Lais-elfven; men det har den t förmånen, att det åtminstone vid stränderna afs Storavan är mera frostfritt, än inuti Arvidsjaur; n men det hjelper sig og också på senare stället, när odlingar derstädes komma mera i gång, och en sporre dertill blir en lättare afsättning till Norge. Hurudan är deremot Westerbottens jordmån? Det uppgifves i jordbeskrifningar och annorstädes att den är sämre än Norrbottens: Den är sandig ända från gränsen mot Grundsunda, hvilket man kan se vid resor efter kustvägen, och det vore emot regeln på andra ställen, om den vore bättre uppåt, hvarifrån fetman, om der funnits någon, skulle nedsköljts och afsatt sig på det flackare kustlandet; likadan är jordmånen efter norra grenen af Ångermanelfven. Det är ock uppgifvet, äfven ifrån Umeå, då det gällt andra frågor, att inbyggarne nedsatt sig upp efter Umeå elf hufvudsakligen för skogshygge och deraf lefva. ) I nordligaste delen af. Westerbotten, omkring 2 Byske och Åby elfvar, tordejordmånen vara bättre, hvartill ock slutes af trakterna omkring deras öfre k lopp. Hvad nu beträffar produkterna af ladugårdsF skötseln, hvilkas afsättning skulle befordras, så böra de icke uppskattas efter kreaturens antal, utan den närvarande afsättningen; ty de producera mer eller mindre allt efter som de födas,!n och det blir dessutom mer eller mindre att af-!k sätta, ju färre eller flera inbyggarne äro att sjelfve I h förtära. Nu vet man, att det vid Umeå elf ärlp a d DV et ot AD NM (AR magert, hvadan kreaturen få knapp och mager föda och inbyggarnes antal stort; sålunda kan man, äfven i brist på uppgift, sluta, att det är och blir litet att afsätta i den vägen. Öfriga om-v ämnda varor fås i lika myckenhet efter norra v inien. Det missunnas visst icke södra Westerbotten , att få kommunikation med Vesterhafvet; men den kunde ju tilvägabringas uppefter Windeloch Lais-elfvarne, så mycket hellre, som odlingslägen-O heter vid den senares öfversta lopp ge anledning !n förmoda, att sådana finnas nedanför efter den-le samma, Vägen till Saltdalen blefvå väl något I h k längre än till Ranen; men den blefve icke längre för varorna till Bodö, stapelorten för afsättande afhemtande af. varor, eller till Lofodden, än