Aftonbladet – 29 december 1868, sida 3

rangregementen, då Göteborg har blott ett enda artilleriregemente. Vi hafva ett ganska vackert antal kungliga sekreterare, och af det slaget finns det icke en enda i Göteborg; såvida det icke skulle vara någon, hvilken förirrat sig till tullstaten och fattat osto vid Stora Bommen. Vi hafva en rottninggata, som verkligen är en storstadsgata, något af Regent Street, Piccadilly och Pall Mall i förening, då deremot Göteborgs Drottninggata är en obetydlig bakgata, närmast jemförlig med vår Holländargata. Vi hafva två kungliga teatrar, en Mindre teater, en Södra teater, en teater på Ladugårdslandet, en på Djurgården om sommaren, två teatrar på sistnämnda plats ej så sällan. Vi få åter en teater i Berns salong och en dito i sjelfva Valhalla, för att icke tala om artilleristteatern och flera andra, der div minores uppträda. Hvad har Göteborg i detta afseende? På sin höjd två, säger två, teatrar! Vi hafva Hasselbacken och Wilhelm Davidsson. Göteborg har Lorensberg och hr Graf, och jag erkänner villigt, att det icke är så litet; men, ursäkta min oförbehållsamma fråga, hvilken är förestafvad af en rättskänsla, som icke låter undertrycka sig, — kunna Lorensberg och herr Graf jemföras med Hasselbacken och Wilhelm Davidsson? Blott detta att man säger herr Graf, men Wilhelm Davidsson, liksom man säger John Ericsson, och ingalunda herr Ericsson, visar tillräckligt hvilken ofantlig skilnad det är mellan Hasselbacken och Lorensberg, Stockholm och Göteborg. Fördelarne af att tillhöra hufvudstaden ligga alltså i öppen dag för hvar och en som icke är blind eller envisas med att blunda. Och likväl skryter Göteborg med att vara rikets förnämsta hufvudstad, dess börs uppträder med en glans, som endast det finaste papper kan gifva. När det blifver fråga om en vetenskaplig expedition till aflägsna trakter, tillåtas vi stockholmare icke fundera på saken tilldess den hunnit riktigt mogna; vi få ej ens tid att bilda en komite, utan Göteborg rusar oss i förväg med en ifver, som onekligen är mindre grannlaga uti ett ämne, der hufvudstaden dock borde tillåtas taga initiativet. Det är ett penningvälde, som är odrägligt. Huru många tusen riksdaler behöfver ni? heter det i Göteborg, och under det svaret afvaktas, är redan en anvisning utskrifven, der man sedan blott behöfver fylla i siffran. Är det fråga om att beställa konstverk af inhemska artister, fjeskar också Göteborg oss i förväg. Det är lika odrägligt. Hade vi icke konsul Henrik Davidsson i Stockholm (hvilket jag tror redan hafva blifvit anmärkt i en annan tidving), så tog Göteborg rubb och stubb af hvad här produceras i konstväg. Det är vanvördnad mot hufvudstaden. Och det är icke nog med att man i Göteborg snappar bort våra bästa taflor och skulpturarbeten, man försöker äfven att med punisk illslughet locka våra artister at slå sig ned vid Södra Hamngatan, der man har så förträfflig dager från norr, heter det. Man ställer till fester för våra målare och skulptörer, så snart de visa sig bortom Jonsered. Man till och med skickar efter dem från Stockholm för att bjuda dem på middag. Om jag ej hört alltför oriktigt, är just i dag en fest hos en af göteborgsbörsens magnater för en af våra utmärktaste konstnärer, hvilken målat en tafla (kanske den bästa af alla de förträffliga från samma hand) åt ifrågavarande magnat. På sådant sätt söker Göteborg att taga försteget framför Stockholm, oaktadt alla de många och reella fördelar, som jag här ofvan antydt såsom tillhörande hufvudstaden. Vi måste skaffa oss vålocipåder, jag upprepar det, såvida vi icke skola komma långt efter Göteborgarne. Ni trör kanske att Göteborg icke redan börjat tänka på ifrågavarande fortskaffniogsmedel? Jo naturligtvis, och icke blott tänka utan äfven praktiskt handla, sitta å hjulen, vrida på mekaniken och ila framut. Det är ju klart att Göteborg icke velat åta ett sådant tillfälle gå sig ur händerna att komma framåt. Man kunde likväl hafva förmodat, det denna uppfinning, såsom fransk, icke skulle hafva hittat vägen så snart till Göteborg, der man ju blott håller sig till det engelska. Måhända att jag förråder en grof okunnighet, lå jag uppgifver vålocipetden vara en fransk då, men så har man sagt mig, och min vän som varit i Paris törsäkrar, att en engelsnan aldrig kunde hittat på något så qvickt. Ett par velocipeder hafva redan profkörts Göteborgs allber. Tro mig, hr redaktör, att det icke kommer att stanna i allterna. Det dröjer icke länge, förrän åtminstone hvarnda mäklare i Göteborg har sig en våloipede, med hvilken han kilar omkring på lamngatorna och icke slutar förrän han skafat sig materialier till några tusen slutsedlar, hvilka skola draga hela handeln tillyvestkusten, i stället för att den, som si borde, kulle centralisera sig i vårt af isbelagda järdar så väl försvarade Stockholm. Nikan edan deraf finna huru vigtigt det är, att mfvudstaden icke försaummar att beställa sig amma fortskaffningsmedel. Man har talat å Inpoket om hästafvelns upphjelpande geom kappridtor, Det är en fråga, på hvilen jag icke gerna inlåter mig, ty jag är cke riktigt hammastadd i ämnet. en jag kulle dock tro, att hästen såsom frrtskaftingsmedel snart spelat ut den roll, han utört i så många tusen år. Inga hästar mera! Jet blifver snart dagens lösen, Hästarne öfveromnas åt vården inom familjerna endast, eller packorderas de hos hr Ekeblad-Gustafsson. lu skola vi hafva velocipeder, förfärdigade Lindholmen eller hos Keillers eller, allraelst, hos Bolindrarne. Ni skall få se, hr edaktör, att man redan i sommar börjar nordna kap körningar med dessa maskiner ch att ingen kappridning på häst mera komrer i fråga. Tänk er då hrr Lindhagen, ledin och Mankell på hvar sin vålocinede