Aftonbladet – 29 december 1868, sida 3

då allt syntes förloradt, och sålunda ser du att jag aldrig kunnat blifva en sådan de stackars karl Men detta skedde först längre fram. Då Dora den följande morgonen trädde in i Evas rum, sä glad och strålande, att m Templemore sade henne, att hön såg ut som solstrålen, hvilken alkemisten fångade och stängde in, svarade hon: Ja, glöm inte heller att stänga in mig med lås och regel; tro mig inte för väl — jag är inte att lita på Mrs Courtenays värsta aningar hade gått i fullbordan. Mr Templemore ville behålla henne, och Dora ville stanna. — Ja, tänkte mrs Courtenay, medan hon ensam och sorgsen tittade utåt bygatan, jag visste att det skulle så gål j : Denna gång var det icke buttra rynkor på mrs Courtenays panna. Doras moder gret, visserligen mildt och stilla och icke med ett bittert eller lidelsefallt flöde, men dock full af sorg och smärta. Dora hade varit så länge borta, och hon skulle inte komma tillbaka. Mrs Courtenay visste huru sjuk Eva hade varit, men äfven att hon blef bättre för hvarje dag, Hon viaste att mr Templemqro hade Kommit tillbaka och att Dora, efter hvad hon sjelf sade, var lyckligare än någonsin; men när Dora skull komma till henne eller om hon ens skulle komma, derom visste hon ingenting. Och ehuru således korten lågo framför henne, och ehuru hennes favorit-patience hade gått ut förträffligt, var mrs Courtenay likväl dyster till sinnet och öfverlemnade sig åt någrå reflexioner, som voro mera flusofiska än uppmuntrande. Jag har alltid läst i historien, tänkte den stackars damen helt sorgset, att när två stridande makter slöto fred, var det alltid på en tredjes bekostnad, något litet svagt