Aftonbladet – 29 december 1868, sida 2

lästa år, nyligen utfärdat en skrifvelse till be orotestanterna, hvari han uppmanar dem attcad wtervända till den kyrka, hvars öfverhufvud hs van är. Såsom den enda sanna, säger han de ill dem, kan hon ensam tillförsäkra derasde sinnen lugn, deras själar frid samt alla folk hö ordning och lycka. Han är beredd, tillägger han, att mottaga dem såsom en far och att, fi åta dem få del af alla de andliga skatter, fö yfver hvilka han förfogar. st Denna skrifvelses saktmodiga och kärleksa fulla form påminner icke om de anali temer, med hvilka Rom så många gånger har öfverhopat oss. Tyvärr stå anatemerna 5S: qvar. De ha aldrig blifvit återkallade; de d tjena till text för hvad man lär de katolska k befolkningarne rörande reformatorerna, refor9! men och de reformerade ; de inspirera de lasar och åtgärder, för hvilka våra bröder äro D föremål öfverallt, der den romerska kyrkan ? påtvingar regeringarne sin vilja. M Ar det för att tadla, som vi påminna härs om? Nej; vi ha ej derföre tagit till orda. Men det är ej ur vägen att till en början Y konstatera, att ingenting är förändradt, attY ingenting kan vara det emedan den romerd ska kyrkans sjelfva princip är absolut oförd änderlighet i hennes stadgar och dogmer. f Hvad vi i hennes ögon voro för tre och ett halft århundrade sedan, det äro vi ännu, och 2 till och med då hon i denna skrift lofvar oss sin välvilja, är det endast med vilkor, att vi h börja med att underkasta oss. Hvad man fordrar af oss är således att2 förneka våra fäders verk, och vi ha då enk dast en fråga att framställa: Har Rom ut-8 plånat, har det åtminstone försvagat de skäl, ? som föranledde den stora rörelsen i det sextonde århundradet? d Det har till större delen förstärkt dem. )! Hvad först doktrinerna beträffar, så harS kyrkan på sitt kyrkomöte i Trident bekräf! tat och formulerat: alla de villfarelser, mot ? hvilka man i början icke protesterade an-7 norlunda än genom att bedja henne sjelf afhjelpa dem. Allt afhbjelpande, all törbättring är omöjlig. l En dogm, som nämnda kyrkomöte lemnal de ovidrörd, dogmen om det ofelbara och l absoluta påfvedömet, hvilket då bestreds afl! så många biskopar, står nu i främsta rumi met. Allt förebådar, att det blifvande kyrkoIl mötet skall sanktionera den genom ett beslut ! eller åtminstone genom sin tystnad. j i , J ( En annan dogm, som kyrkomötet i Tri; dent icke vågade påbjuda, dogmen om denj: obefläckade aflelsen, har nyligen blifvit fastställd af påfven ensam, som redan handlari kraft af den ofelbarhet, som en församling, på hvilken han på förhand är säker, kommer att tillerkänna honom. Detta är, käre bröder, några af de sorg-, liga framsteg, som våre reformatorer nu skulle , ha att konstatera i den kyrkas lära, mot , hvilken de redan då funno så fruktansvärda l. argumenter i bibeln, i samvetet och i histo; rien. Men vi undandraga oss dock icke att å andra sidan se lyckliga förändringar deri. , Stora missbruk, stora skandaler ha tagit j slut, om icke öfverallt, så åtminstor.e i många . länder. — Särskildt misskänna vi icke denl. mans aktningsvärda karakter, som nu sitter . på den många gånger så illa besatta tronen. i Men om påfven är bättre, så har påfvedömet, såsom vi nyss sett, fortgått mot en absolut despotism; om den romerska kyrkan i några afseenden är bättre än i det sextonde århundradet, så kunna vi icke underlåta att säga om hennes fromhet, hennes cultus hvad vi ha sagt om hennes dogmer: hon har nemligen sedan denna tid starkt accentuerat saker, som redan då voro irriga och farliga. Man klandrade henne för missbruk med ceremonier, med former, — Hon har oupphörligt uttänkt nya. Man klandrade henne för småaktiga och barnsliga religionsöfningar i den individuella fromheten. — Hon har mångfaldigat dem. Man klandrade henne för afiaten. -— Hon säljer icke längre denna på samma besynnerliga sätt som då; men antingen-den säljes eller skänkes, har hon dock aldrig varit så ytterligt slösaktig dermed som nu. Man klandrade henne för det hon gjorde frälsningen beroende af gerningarne, isynnerhet de små gerningarne, religionsöfningarne. Frälsningen genom tron, hvilket vill säga genom omvändelse och hjertats pånyttfödelse, predikas allt mindre och mindre hos henne, anbefalles eller erinras om allt mindre och mindre midt i denna gränslösa formalism. Man klandrade henne för klostren. — Aldrig har hon i något ögonblick under medeltiden uppfört flere sådana än nu för tiden öfverallt, der lagarne tillåta det. Man klandrade henne för helgonen, som ofta hedras mer än Gud. — Hon har gjort lika många kanoniseringar som någonsin förut; aldrig har hon mindre än nu -oroat sig öfver att se Gud ersatt, undanträngd af dem hos folken; aldrig ha så många reliker som nu afsändts från Rom för att erhålla altaren. Man klandrade henne för dyrkan af Kristi moder. — Aldrig har Kristi moder varit så nära en fullkomlig gudaupphöjelse som nu; aldrig har det kristna systemet i sin helhet blifvit så djerft förändradt genom att sätta namnet Maria i stället för det enda namn, såsom apasteln Petrus säger, genom hvilket vi böra bli frälstes. Här förflyttar oss således missbruket i cultus till de betänkligaste förändringar i dogmen. Hvad skola vi nu säga om disciplinen? För att införa och befästa så många saker, som allt mer och mer strida mot den evangeliska läran, har man ständigt alltmera måst göra anspråk på rättigheter för den romerska kyrkan såsom trons enda innehafvarinna och utdelerska, Häraf först och främst denna, när man annorlunda ej kunnat, hemliga, men, när man vågar det, öppna och djerfva strid, detta or