Aftonbladet – 29 december 1868, sida 2

nnehöll skorpor... Amman grälade, men Tiny, len trotsiga synderskan bara skrattade, katade tillbaka sina gyllene lockar, klättrade ipp i sin leende moders knä och slog sina må armar omkring henne. Mr Templemore ade mången gång sett sin lilla dotter på amma sätt i Doras armar, öm och smeksam, ich då han nu betraktade denna främmande jvinna med sitt barn, erinrade han sig äfven något som hade händt under hans hastiga -esa med Dora från Deenah till Les Roches. jfverväldigad af trötthet, hade han ex afton nslumrat i kupgen. Då han vaknade i gryningen, sof äfven Dora, och han upptäckte att han, utan att veta det, hade lutat hufvudet not hennes axel. Och medan vagnen så ilade ramåt och morgonrodnadens svaga skimmer spred sig öfver Tandskapet, kom den tanken sfver honom, huru ofta hans barns oskyldiga hufvud hade hvilat der hvarest hans iu låg, ch huru ofta han framgent, såsom han hopades, skulle få se barnet tr ckt till detta smma bröst. Det hade en gång varit en af hans stora serger att tänka, att Eva aldrig skulle komma att hålla af Florence, och nu var det honom en fröjd att tänka, att han cunde gifva dem båda, Eva och Dora, ett deladt rum i sitt hjerta. Han flyttade sakta sitt hufvud; men Dora vaknade likväl och rågade kvad nästa station hette. Han sade enne det; men hyad han icke sade henne, var hura denna lilla bändelse liksom hade vifvit hans korta äktenskap något af den Snihet, som endast kommer med åren, och hurt denna unga flicka, som icke mer än fjorton dagar hade varit hans hustru, redan för honom war hans barns moder. Åter kände mr Templemore att han ej förmådde se på dem och bortvände sitt hufvud. Han kunde icke annat än älska Dora, huru det än gick; men om Eva doge, skulle