Aftonbladet – 23 december 1868, sida 2

förebråelsens bitterhet eller sorgens första utbrott; men huru många har väl stått fast vid dem? Gud bjelpe mig!, tänkte mr Templemore i tviflets bittra smärta. .Gud hjelpe mig! Det har en förfärlig likhet! Och han höll det ännu i sin hand och betraktade det och var icke i stånd att lägga det ifrån sig. TJUGUFEMTE KAPITLET. Höstsolens bleka strålar föllo direkte på mrs Courtenays ansigte, och visade tydligen att hon var helt missbelåten. En missnöjets rynka var något ganska ovanligt på denna dams jemna panna, och det fordrades någonting så olycksbådande som att hennes favoritpatience tre gånger å rad icke hade gått ut, för att åstadkomma någonting dylikt. Men efter en sådan otur var ingenting otroligt eller omöjligt. — Hon kastade förtretad ifrån sig korten och mumlade med illa dold harm, i det hon såg sig omkring i rummet: Det är alltsammans Doras skull Rummet var onekligen icke just så synnerligt gladt. Det var mörkt, tarfligt möbleradt och hade utsigt åt ett svart, naket fält, med en molnhöljd hösthimmel der öfver. Jast en herrlig ersättning för den gamla, värdiga prakten på Les Roches. 1 Jag tror att flickan inte är riktigt slog! tänkte mrs Courtenay. Hon är bestämdt inte stort bättre än Hennes stackars tant. Doras röst, som sjöng muntert i nästa ram, gaf nu ny näring åt mrs Courtenays förtrytelses eld. Ja, minsann sjunger: hon inte 3arr Owen! tänkte hon. Det är just tid på ll att sjunga om Garry. eller Terry eller Jerry nu by 4 Hvad Terry eller Jerry voro för figurer!