Aftonbladet – 23 december 1868, sida 2

STOCKHOLM den 23 Dec De senast ingångna telegrammerna Synas göra det alltmera troligt, att konflikten emelIan Grekland och Turkiet icke kan lösas på fredlig väg, trots -de officiella försäkringarne från England och Frankrike om motsatsen. Under denna konflikt får man vara vittne till samma komedi, som så ofta har blifvit uppförd i Europa alltsedan år 1863. — Stormakterna upppträda, stormakterna gifva goda råd åt båda parterna, stormakterna ha ingen högre önskan än att bevara freden, och stormakterna svara för, att branden skall släckas, innan den har fått tid att gripa omkring sig. Stormakternas pätryckring säga de engelska tidningarne, hvilka äfven vid detta tillfälle äro sig lika, måste nödvändigt ha till följd, att Grekland skall gifva efter. Men emellan dessa stormakter, hvilka man af gammal vana vill göra till ett gemensamt begrepp, råder det fiendtligaste förhållande, och de kunna lika litet i Athen eller Konstantinopel som annorstädes uppträda gemensamt, utan skola tvärtom efter bästa förmåga göra hvarandra förtret och motarbeta hvarandra. Voro dessa mycket omtalade stormakter i stånd att förekomma det dansktyska kriget? Kunde de förhindra den stora sammandrabbningen år 1866? Kunde de afvända Garibaldis inryckande i Kyrkostaten och den franska expeditionen till om oaktadt öfverallt så stor fruktan herrskade för, utt ett europeiskt krig skulle uppstå derigenom? Europas behof af fred har blifvit ett stående talesätt; men hvarje gång det gäller, san Europa ingenting göra för att betr gga len dyrbara freden, Liksom det icke kunvat förhindra någonting, har det icke heller cunnat ställa någonting till rätta; ty Europa ir blott ett namn, och i verkligheten har det öndrat sig. Pragfreden är öfver två år gamnal, och den är ännu ett. olöst problem, Det är snart tre år sedan resningen på Candia utbröt, och på denna långa tid har cke oh allvarligt steg tagits-för att ordna lenna fråga, som nu har frammanat en så vår kris; makterna grupperade sig på det st olika sätt, och till slut läto de saken öta sig sjelf. Det enda, som stormakterna : nna sägas ha uträttat, är biläggningen af en luxemburgska tvisten, och man har, så-. om bekant är, gjort stort väsen af dennal nda bedrift, isynnerhet i En; land; men denl: vägabragta förlikningen, hvilken förbereddes ! mörkret, likasom om hvart och ett af! abinetterna fruktat för sin egen röst, ar icke afgjort den luxemburgska frågan. åde i Tyskland och Frankrike är man ötrtygad om, att den lilla neutrala staten ke kan fortfara att ega bestånd; den ligY såsom ett trätoäpple mellan de båda akterna, och öfverenskommelsen i London ir knappt undertecknad, innan man erfor, !s t preussiske agenter täflade om: att bear-!h ENT NNE