Aftonbladet – 19 december 1868, sida 2

BUR NRA Mn ar Aarre SNS RE ER RR telse. Om jag inte ansåge er för halft vansinnig, mr Luan — ty ni talar inte som en förnuftig menniska — så skulle jag berätta er, att min hämd på er elakhet skall bli den, att jag återfinner min hustru och blir lycklig. Ni säger att hon är död och jag kan berätta er att hon lefver! Jag skall säga er, att ingenting skall förmå mig att tro, att hon och den olyckliga qvinnan från rue de la Serpe voro en och samma person. Ni ser att jag är bättre underrättad äv ni, och likväl är jag inte öfvertygad. Jag har sett huset, rummet, den döda qvinnans kläder, ja, till och med henves fotografi, och jag kan till er tröst berätta er, att hon inte var min hustru och er kusin. John Luan såg helt öfverraskad ut, men å:ervann snart sin fattning och sade: Ni var inte i Paris, mr Templemore, då vön-blet uppdragen ur netickelaugt fran detta ställe; men det var jag, Ni var frånvarande, då hon blef förd till La Morgue; jag var här, och jag såg henne. Jag såg henne ligga död framför mig. Jag har kännt henne från barndomen, och, som sagdt, jag såg henne. Jag stod framför gallret, då hon låg derinnanför, -kall och liflös. Jag säger er att jag såg henne. Jag hvarken gjorde anspråk på henne eller sade hvem hon var — hvarföre skulle jag väl skaffa eder er frihet? — men jag såg henne. Och nu må ni tro mig eller inte — det bekymrar mig föga, Jag är galen — inte sannt? God natt, mr TempleImmore. Han skrattade föra och mr Templewore I g som bedöfvad. Vi: t verkligen sannt? Hade John Luan verkligen sett henne? Hade han misstagit sig på heune — s man sett förr — eller var det v ägsnade sig, Ian stod!