Aftonbladet – 19 december 1868, sida 2

I marherFe v. Mecklenburg och priset ö0V,000 rdr. ätsritndekttkleisaltnsnn Tidsingzsöfversigt. Wäåktarens redaktion har tillsändt oss fö jande Beriktigande: Då Altonbladet sistl. gårdag, under öfverI skriften Tidningsöfversigt,, meddelat sina lä Isare att Wäktaren såsom sin kandidat till Iriksdagsmannaombud för Stockholm uppställt frib. Skogman, är denna uppgift icke fullt Jexakt, Vi tillade nemligen, efter de af AfItonbladet citerade orden om frih. S. följand Emellertid berittas att frih. 8. skulle vara mindre benägen att emottaga uppdraget, och i så fail vore det skäl för alla sansade att förena sig om att välja hr LindHagsn, på det att ej genom röstsplittring möjligen en refoittionspartiet tillhörande person må erhålla plural Ej obetydliga ansträngningar i detta syfte lära göras.s Vidare, enär hvad Aftonbladet i samtmna Tidningsöfversigt nämnt om Wäktarens yttranden angående likialet öfver August Blanche, är egnadt att ingifva en skef föreställning om hvad vi dermed åsyftat, anhålles att få i Aftonbladet fullständigt iteddela ifrågavarande lilla uppsats, hvilken hade till öfverskrift Om likta!n, på det allmänheten derigesom må blifva i tillfälle att sjelf jemföra och döma. Denna uppsats hade följande lydelse: Om de döda intet annat än godt, säger ett gammalt ordspråk. Det må få sin rätt. Men det tyckes, som om man villa tulla detta ordet så, som hette det: Om de döda skall sågäs allt godt, vare sig att det är sanning eller icke. Vi tanka härvid icke på allt beprisande af de döda, sådant det förekommer i allmänhet, utan på de loford, som så ofta utdelas vid grafvarne af presten. — Det är i högsta grad sorgligt, att höra, huru de, som skulle föra Hetrens talan i stället för att låta Hans ord, som döma skall på den yttersta dagen, tala sitt mäktiga allvarliga evighetsspråk, tala af sitt eget, tala denna veridens språk äfven vid grafvarne. Der, om någonsin, skulle väl vi mentiiskor hålla inne med våra domar, vare sig till död, eller till lif. Ty huru mycket veta vi? och hvad hafva vi att säga om en menniska, sedan kon trädt inför Gud? Må menniskor utstr grafven, men att en Herrens tillfällen utströr ordets evighetsblommor utan åtskilnad, det kan icke försvaros. Att menniskor, äfven då de stå inför evighetens förlåt, tala sina fåfänga ord, det får stå för deras räkning, men att en Herrens tifpare, hvars ord icke få vara hans egna, utan Herrens, drager dessa ned i fåfängligheten, det lärer icke aflöpa utan snvar.. Man klagar öfver kyrkans och doss tjenares förnedring. Men är det väl underligt, att auseendet sjunker, då lärarne sjelfva förnedra sig? Ty är icke det att förnedra sanningen. och dermed äfven embetet, att med detta låna sig åt den menskliga fåfängligheten? Vi tro, att de, som sjelfva icke äro så nogräknade med hvad de säga om en död, dock änna med sig, att presten ej får tala på samma ätt som de, och att de i sitt innersta förakta honom, om han det gör. Till dessa sorgliga betraktelser hafva vi fått en ny anledning utaf det, som de allmänna tidningarne haft att förmäla om August Blanches begrafning. Att hrr Sohlman, Hedin m. fl. talat allehanda vid hans graf, förundrar och stöter oss icke så mycket. Uti deras tal finna vi en viss mening, från deras ståndpunkt Men meningslöst och derför, emedan en ordets tjenare så talat, oförsvarligt — har det förekommit oss, att den, som vid detta tillfälle skulle föra Herrens talan, uttalat ord, som säga så mycket, att man skulle kunna tro, att den aflidne varit en man, som på ett alldeles ovanligt sätt tjent Guds rike; Få hafva ock så väl som han, förstått att använda dessa gåfvor: till den Högstes ära,, — Så hette det i talet. Vi önska icke, att någon dom uttalas, men väl att man iakttagit en helig tystnad, med afseende på vad den aflidne på det andliga lifvets område, utfört, om detta ej inom Guds församling varit i bgonen fallande. Då man vid dylika tillfällen tar på så sätt som ofta sker, lära Herrens ord i özech. 13: 10—12 icke sakna sin tillämpning. Redaktionen af. Wäktaren. Vi tillåta oss med anledning af dettas. beriktigande, anmärka, att då Wäktaren ndast berättar som en lös sägen, att den ff tidningen såsom företrädesvis lämplig uppsifna personen, frih. Skogman, skulle vara nindre benägen att mottaga uppdraget, och lå det endast i så fall förklaras att det vore käl att afstå från hans kandidatur, så kan nan af Wäktarens frawställniog i ämnet ej serna mottaga något annat intryck, än att h. S. år tidningens kandidat intill dess det sar sig om ryktet att han skulle vara minre benägen att mottaga uppdraget, vinner ekräftelse, Vi ha nu emeilertid gått Wäk. aren till mötes med att meddela våra läsare fven hvad tidningen önskar mätte ske för mnda eventualitet. Huruvida hr Lindhagens andidatur vioner mera terräng hos de frinnade bland -hufvudstadens valmän genom tt förord af Wäktaren, lemna vi för resten erhän. Vi ha äfven med nöje efterkommit uppsl aningen att återgifva Wäktarens artikel mm liktal, emedan våra Jäsare derigenom : en föreställning om det på detta håll råF inde betraktelsesätt, som är anmärkniogsä irdt icke blott för den ofördragsamhet mot ita ika tänkande, hvarom det bär vittne, och st r den benägenhet, som der uppenbaras, att Vi äda Guds domar i förväg, om ej avnat så sk nom en helig tystnad, utan äfven genom vå ppställandet af Herrens tjenare såsom ett or mat, och högre väsen än menniskan. Det ,t djupt beklagligt att man ännu i våra daJa r och i ett protestantiskt land skallse den ta ran predikad, att presten, eller Herrans sk nare, såsom det i den högre stilen heter, igonsin kan blifva annat än en fattig syn-17 g menniska, han, likasom vi andra, och att sji an icke skyggar tillbaka för den förmäten;l prestens ord till. Herrens. 1os l ker naturligtvis icke att dess su et utfall mot kyrkoherden Lindsten utgör! ya a hårdaste dom öfver denna förmätenhet. ha m prestens ord äro Herrens ord, hvarförelno; då icke kyrkoherden Lindstens ord vid vi anches begrafning äfven vara det? Och ba I de det äro, huru dristar då en så from nt ning som Wiktaren sätta sig till doms Ne vötver? Om Herrans tjenare, ega nå edeibar Guda-ingifvelse, huru vet Wä hv en när den : varit verksam och närde nicke varit det? År det Wäldtarens ord vi ha pla lyssna till för att få veta när våra prer tala Herrens ord, eller när de på ett!vo örsvarligt sätt droga dem ned i fåfänghol heten? dant tyckes anspråket vara,li7( n innan man erkänner dess berättigande, )— e man få anhålla att Wäktaren behagar .doi iom företoende uf behörig fallmakt legiti) sta ra sig såsom domare ötver Herrans ordaf Herrans vägar. Egenrättfi dighetens 1 s ftislit är här icke tillfyllestgörande. till