Aftonbladet – 11 december 1868, sida 2

fter vår tids I kyrkobibeln är det mången11 städes för ostuderadt folk numera alldelesls obegripligt, öfverlastadt med tunga germale nismer, som Tingstadius kallade tysk-svenli ska, t. ex: varda förgångande; varda till-ls såtnde, varda öfverantvardande, varda för-1 kunnande, som I haft hafven 0. 8 Vv. Öf-j1 versättningen öfverflödar tillika af gramma-l tikaliska oriktigheter och misstag om grund-s textens rätta mening träffas ej sällan, hvar-!q jemte en tästatri fullkomligt okritisk grund-js text är följd. : MT För dessa fels afbjelpande började redan under Fredrik I isyimerhet medleniniat på prestestandet ifra, företrädesvis understödda af adeln. Saken förevar vid flera riksdagar, men hade att kämpa mot ståndssplitet, då det ena ståndet gerna motarbetande det anl: dra, och det enas önskningsmål bifölls ej sällan blott mat vedetlag äf alt få dö ahdrad önskölmgsmal tillgodosedda. Så var man 1769. ändtligen nära att bli enig i saken, men borgareståndet uppsköt den till nästa riks-: dag och bondeståndet biföll endast med vilkor alt jägeribeljentngön Gfskaffades. ou Ändtligen afgaf Gustar II proposition 1771 om ny bibelöfversättning. Sekreta utskottet! tillstyrkte och 1772 bifölls dettä äf samtliga stånden. Instruktion för bibelkomiten uppsattes af biskop Serenius, antogs af ständerna och utfärdades at regeringen den 18 Maj 1773, hvarvid 20 komiteledamöter utnämndes, dels prester, dels lekmän, bland hvilka justitiekänslören Liliestråle; Verldsliga pröressorerna Ihre, Linnt, Rosen v. Rosenstein och Aurivillius samt vetenskapsakademiens sekreterare Vargentin. Bland dessa voro särskildt Serenius och Ihre kända som dåtidens största kännare af svenska språket, hvilket då ansågs Varä af stor vigt för en svensk bibelöfversättningskomite. . Linne och Roösenstein, såsom landets förnämsta storheter i naturvetenskap och läkekonst, ansågos behöfliga för att alla dithörande ämnet måtte få det korrektaste svenska uttrycket, och Vargentin för allt hvad som rörde mått, mål och vigt. Så sorgfällig var man att bibeln på svenskt tungomål skulle iklädas den yppersta drägt, som tiden kunde åstadkomma. Detta företag helsades med de största förhoppningar som det dyrbaraste nationalverk. Till fond för omkostnaderna anslogos 1) för första året I och sedan 2 procent årligen af alla svenska och finska kyrkors behållna kapitaler, hvilken afgift först 1785 upphörde; 2) en frivillig gåfva eller åreskänk af alla stater, som hade någon kassa; 3) 18,000 daler, som tillhörde psalmboksverket. Instruktionen påbjuder, att komiten skall följa textens innehåll och rätta ordaförstånd, och det med svenska ordalag uti en ren och otvungen mening uttrycka. Komiterade böra ha noga och grannlaga akt på svenska språkets renhet, så att dess nalurliga lynne, manlighet och värdighet i stilen, både till ordaval, numer och meningarnes okonstlade ställning samt naluliga konstruktion öfver alt nyttjas,. Denna instruktion är af båda statsmakterna antagen och utfärdad, vederböranjde till efterrättelse och åtlydnad. Den skall vara en lag till efterföljd, och inga andra bestä : melser gälla, icke heller de obestämda, slingrande reglor, som komiterade på senare åren synas för sig ha uppgjort. Dessa äro, i hvad de atvika från instruktionen, alldeles obehöriga. Våra äldre proföfversättningar visa i det afseendet vida större samvetsgrannhet och pligttrohet mot instruktionen än de senare och ha äfven större förtjenster i hänsyn till bemödandet att troget återge grundtex:ens verkliga mening. Men olyckligtvis hade denna äldre tid ett stort fel, på hvilket dess onekliga förtjenster strandade. Man hade en obotlig svaghet för att i all välmening parafrasera bibeltexten och genom dylika omskrifningar liksom urlaka musten ur bibelordet. En och annan särdeles vanskaplig turnyr af det slaget blef till en sorts ordspråk och depopulariserade hela företaget. Härmed förenade sig en dubbel olägenhet, då skriket mot denna parafrasering, hvilket var berättigadt, af mången fattades så, som att den moderna svenskan ej vore lämplig till bibelspråk, då det likväl i sjelfva verket ej var den moderna svenskan, utan de urvattnade omskrifningarne, som med fog klandrades. Så uppkom detta tanklösa och enfaldiga snack, som man någon gång än i dag får höra, att bibeln ej får öfversättas på hvardagsspråket. Fins då, må man väl fråga, ingen modern svenska, som ej är Nhvardagsspråk? Bestå Tegners, Wallins skrifter af vhvardagsspråk ? Nej, men de innehålla modern svenska. Predikas nu i vara kyrkor hvardagsspråk? Nej, men icke förty predikas modern svenska och ej 1600-talets tysk-svenska. Den reaktion, som sålunda uppstod; hörertill det bedröfligaste kapitlet i hela vår bibelkomites historia och har skjutit öfversättningsarbetet baklänges, så att man nu efter 95 års kostnader och tidspilian så godt som måste börja på nytt. Svenskan har vanvårdats i yttersta grad och nu vill man ge oss ett mixlum fiztum, som hvarken är gawmalt eller nytt språk, allt af skräck för det fruktade hvardagsspråket.. Ilopgjorde då Luther en sådan rotvälska, när han utgaf sin tyska bibelöfversättning? Tvärtom var språKet deri den tiden fullkomligen modernt i ordets bästa bemärkelse. På samma sätt bör vår svenska bibel i stafnivgssätt, ord, former, sammanfogning och tankarnas tydlighet vara ett mönster af värdig enkelhet och fullkomlighet i svensk stil, det yppersta tiden kan åstadkommå, vara hvad Luthers öfversättning var på sin tid. Man har ätven inbillat sig, att allmogen och de strängare af våra trosförvandter skulle ogilla en modern svenska i bibeln. Ingenting har kunnat så kraftigt vederläggas. Thomanders och Fosterlandsstiftelsens öfversättningar af nya testamentet på modern svenska ha utgått i flera stora upplagor och äro synnerligen eftersökta just af allmogen och s, k. OR AIRES NSI ENTTNEDOSEDAATEEEKAEE I ville göra ett slut på samtalet; men mr Tem