Aftonbladet – 9 december 1868, sida 3

skulle öfverskyla alla hennes förvillelser och åter föra henne in på den oskuldens väg frår hvilken hon hade förirrat sig! Hans kärlek skulle vara henne som en mensklig återlösning, som skulle göra det lättare för henne art finna vägen tillbaka till all godlets gudomliga källa. Hon var hans vilsefarande lam, som hade irrat omkring i öknen, och som han skulle återföra till kärlekens och hemmets skyddande hägn. Han erinrade sig äfven den endast alltför ofta glömda föreskriften af hedningarnes store apostel: I män, älsken edra hustrur, såsom Kristus älskade kyrkan. Han erin-ade sig dessa ord på denna fåfängans marknad, som man kallar teater, och midt ibland nöjets tillbedjare. Ty hvilket ställe är välså profant, att icke Guds stämma der skulle kunna nå fram till mepniskans hjerta? Och om mensklig lidelse och ömhet änpy blandade sig i mr Templemores bröst med heligare känslor, om han ej kunde glömma ett vackert ansigte och en ljuf röst, om än det förstnämnda var hans ögons fröjd, och den andra den lifiigaste musik för hans öron, så herrskade dock öfver det hela denna pligtkänsla, som hade varit hans fits kraftiga ledare, och som i Dora Courtenay hade gifyit bopom på en gång lifvets. glädje och dess .qval, d Haru länge dessa tankar beherrskade honom, visste han icke sjelf. Tredje akten pågick och hade nått sin stora kris af lidelse och förtviflan, då han såg på sip klocka, 18ste sig upp och lemnade teatern. De två flickorna och deras mor sågo något förvånade efter honom och vexlade blickar med hvarandra, men återvände derefter helt lugnt til stycket. De anade säkert föga hvilket drama at tvifvel, kärlek; ånger, ja, lidelse, söm denna