Aftonbladet – 9 december 1868, sida 3

En utflygt till och öfver Sundet. IV. När man en gång kommit så långt son till Sundets strand, hvad är då mera naturligt än att man vill försätta sig öfver det smala vatten, som skiljer Seeland från svenska landet. Det var icke Kjöbenhavns förlostelser som lockade mig. Jag ville med opartiskt öga jemföra förhållandena i grannlandet med dem jag så länge, utan tillfälle till sammanställning med andra länders för-hållanden, betraktat; och det förekom mig som några få veckors vistande,i det främmande landet skulle vara mera lärorikt än en lika lång tids användande på studiet af förhållandena i en af våra egna provinser. Jag tror icke heller att jag häruti misstagit mig. Med all den likhet, som naturligtvis eger rum emellan två länder, så närbelägna som Sverge och Danmark, och bebodda uf så närbeslägtadefolk, förete sig dock snart för den uppmärksamme betraktaren så stora och väsentliga skiljaktigheter i sed och lag, i folkkarakter och Språk, att mycket måste vara att deraf inhemta, till varning och rättelse eller till uppmuntran och i alla händelser till upplysning. Första anblicken af Kjöbenhavn är, man må nu till staden inkomma från sjöeller landsidan, på intet sätt skön eller storartad. Detta är onekligen för en hufvadstad en brist och, man skulle kunna tillägga, å dess anläggares eller styresmäns sida ett fel; ty ehuru ej alla större städer kunna äfven med de största ansträngningar erhålla ett pittoreskt utseende, kunna dock alla sådana, om dess stränder eller yttersidor befrias från skräpiga, i oordning förlagda byggnader, erhålla ett prydligt eller fördelaktigt utseende. Men om Kjöbenhavns yttre ej intager främlingen till dess förmån, så fängslas han desto mera af dess inre; och de breda, ljusa gatorna, med dess rörliga folklif, de otaliga handelsbodarne, de vackra spårvagnarne, den snygghet, vänlighet och välmåga, som äfven hos den lägsta befolkningen uppenbarar sig, göra det angenämaste intryck. Såväl i följd af kriget som genom andra omständigheter äro kronooch fommunalskatterra ide danska städerna ganska höga; men man hör pj någon klagan deröfver, lika litet som man der erfar den hos oss så vanliga och tyvärr allmänhet ej obefogade jemmern öfver penningbrist och fattigdom. Våra skatter äro stora, säga danskarne sjelfva, men handel och rörelse äro goda; och derföre kunna de med lätthet bära sina pålagor. Också så; man ingenstädes i Kjöbenhavn en enda bo genslagen; och såväl der som på landet, ångt bort från staden, liksom i dess närhet, tycktes alla, med hvilka jag derom samtaade, vara af den åsigt att folket åtminstone på Seeland var välmående. Orsaken ill denna ös välstånd torde väl till. en stor lel få tillskrifvas dess bördiga, kalkhaltiga och stenfria jord; men en betydlig del af Skåne har lika god jord, utan att dock förete tt lika allmänt välstånd, och detär sannolikt utt de som köpa eller arrendera denna bördiga eeländska jord få rätt högt betala densamna. Mycket penningar strömma naturligtis till de danska öarne och, framför alit, ill Seeland med dess hufvudstad i följd af let fördelaktiga läget invid en af verldshanlelns hufvudvägar; ty ehuru sundska tullen uu är borttagen hemtar Kjöbenhavn och Helingör stora fördelar af de tusentals sjöfaande, som årligen besegla Sundet och under indstilla eller je för provlantering och uträt