Aftonbladet – 9 december 1868, sida 2

lek till honem, kunde aldrig mera för honom bli den qvinna, hvilken ingen eller intet kunde ha frestat till god. Och likväl, ehuru hans uppfattning af hennes törvillelse blef strängare för hvarje dag, bade hans känslor likväl undergått en förändring. Om han ock ännu tänkte på hennes fel, tänkte han dock högst obetydligt på den oförrätt som hade blifvit honom tillfogad. Han beklagade icke förlusten af Florence, han beklagade knappast förlusten af sin frihet, men han beklagade lidesefullt förlusten af sin hustrn, denns oskyldiga varelse, som var idel kärlek och renhet, henne, som han hade egt i nägra få dagar, men spart visade sig vara hemfaller under de vanliga menskliga svagheterna. Ack, om han kunde återvända till denna tid a! ljufva illusioner, om han kunde ega en tlicka a lycklig, så öm och så sann! Om han vore bunden vid benne för hela lifvet, utan att behöfva frukta för något uppvaknande — om han kunde skåda framåt, utan att frukta dep Jånga framtiden! Men det ligger icke någon tröst uti at! grubbla öfver en en gång älskad varelses ovärdighet, och dessa tankar förekommo mr Templemore så bittra, då han en afton satt vic fönstret i sitt rum och betraktade den omyeglande synen nere på rue Rivoli, att har icke längre förmådde uthärda dem. Har gjorde uppror mat dessa plågoandar, tog sir att och gick ut. Han vandrade framåt, utan att veta : elle) bry sig om hvart hans steg förde honom. Då han vände om ett gathörn, befann han sig lötsligt på bulesargerna. Qvällen var mörk icke en stjerna lyste på den molnhöljda him: len, men de båda lyktraderna bildade ena gänglig ljusall6 framför honom. Butikerna stralade präktigt, kafberna lyste som föslott, och masgör aj mynniskör voro ute för att Djute