Aftonbladet – 9 december 1868, sida 2

STOCKHOLM den 9 Dec. ; Bref från Danmark. : Kjöbenhavn den 1 Dec. li Vintern har kommit; det ligger is på vatt-. nen och snö vå på marken. Men med vintern har också vinterns glädje kommit, och nöjen tycka, såsom ni vet; vi kjöbenhavnare ungefär lika mycket om som stockholmarne. Teatern är också ett allmänt samtalsämne här i staden; det är den alltid vid början af hvarje speltermin, men den är det i -år af dubbelt skäl. Man talar icke endast om hvad teatern spelar och hvad den skall spela i denj närmaste framtiden, utan man talar äfven om teaterns existens eller icke-existens, Ty frågan står — jag frestas på grund af sakernas nuvarande tillstånd nästan att säga tyvärr — på dagordningen. Det har, såsom ni kanske vet, länge varit fråga om att anskaffa ett nytt teaterhus i stället för det gamla, fula rucklet på Kongens Nytorv; det har derjemte bland bondevännerna i folkethinget under de sista åren varit fråga om att vägra anslag af statsmedel åt teatern. Dessa frågor kräfde ett slutligt afgörande. Till följd af sin ställning var kultusministern den närmaste att ordna dessa saker; han insåg också, att någonting borde göras; men sjelf kunde han icke; han tillsatte derför en komite, som skulle afgifva betänkande om ordnandet af den kungliga teaterns ställning. Detta betänkande har nu för någon tid sedan blifvit afgifvet; af ministern har det såsom lagförslag inlemnats i folkethinget; man har der gjort det till föremål för en oerhördt lång debatt samt slutligen tillsatt ett utskott för att närmare granska det. Härmed är första akten af dramat slut. Dramat säger jag, ty jag fruktar mycket för, att hela denna historia skall få en mycket sorglig utgång. Jag besökte i somras Stockholm. Man berättade mig der under hvilka bedröfliga auspicier teatersäsongen snart skulle begynna, och jag kan icke neka till, att jag kände en hemlig glädje öfver, att det hos oss var annorlunda. Men glädjen varade tyvärr icke länge. Vår kungliga teater står nu på långt svagare fötter, än er någonsin har gjort, och detta är teaterkomitens skuld. Nitror kan-:. ske, att denna komite har bestått af landets förnämste dramatiska författare, scenens störste skådespelare och dessutom några prak tiskt bildade män för att ordna de finansiella frågorna. Ingalunda. Ministern har varit nog kortsynt att anse lämpligt att lägga det väsentliga afgörandet af nationalteaterns öde i händerna .-på män, som kunna vara mycket skickliga på sina respektiva platser, men hvarken hade intresse för eller kännedom om teaterns förhållanden. Det har kommit skol-, jägoch byggmästare-in i komiten, det har kommit grosshandlare och etatsråd, men icke en enda författare, icke en enda skådespelare. Deremot har man varit nog välvillig att representera teatern genom dess chef, om hvars duglighet ni säkerligen icke länge skall vara i ovisshet, då jag berättar för er, att han precist är ett motstycke till herr hofmarkalken Edholm, och hans sekreterare, hvilken spelar alldeles samma roll här som kontrollören hos er. Och, hvad ha då dessa herrar gifvit för resaltat af sin verksamhet? Ett utlåtande, om hvilket alla. författare, alla skådespelare och alla teatervänner samt slutligen alla, som betrakta saken opartiskt, äro ense, att det uttalar vrånga omdömen i hvarenda tanke, i hvarenda sats — ett utlåtande, som ofelbart skall medföra teaterns ruin. Våra skådespelare äro till exempel. aflönade i medeltal med hälften så stora löner, som fallet är hos er. Men de beklaga sig ingalunda häröfver, ty deras ålderdom, deras efterlefvande äro betryggade derigenom, att de få pension. Det faller af sig sjelf; att det är detta förhållande som väsentligen bidrager till att särskilja den kungliga teatern från ett privatföretag, oh att det väsentligen är denna säkerhet, som måste binda dess utmärkta krafter vid densamma. Men komiten vill, att denna pensionering helt och hållet skall upphöra. Nå, då föreslår den väl på samma gång högre löner? frågar ni. Alldeles icke, Den vill på samma gång till och med nedsätta lönerna, ty tolkethinget vill spara, och komiten har ständigt för. ögonen, att betänkandet skall framläggas för folkethinget. Ingen skådespelare må hädanefter få högre lön än 3200 rdr), säger hon, utan riksdagens särskilda samtycke. Denna sista punkt är naturligtvis blott en tom undanflykt, ty hvi!ken stor konstnär — och .om sådana kan naturligtvis fråga endast bli — skall väl nedlåta sig att tigga lönförhöjning af riksdagen, En ersättning för pensionen har dock komitån ansett sig böra lemna och har derföre infört någonting, som kallas lifräntor, genom hvilka till exempel en konstnärinna af första rang, när hon har tjenat teatern i tjuga år, kan afgå med en årlig inkomst af 170 rdr. Dea fasta anställningen afskaffas naturligtvis med detsamma, och i stället inträda kontraktsförhållanden hh vissa år. Hvad följden deraf blir, derpå ha ni nyligen sett exempel i Stockholm, och jag vill derföre icke ytterligare uppehålla mig vi denna punkt. Hvilken ung talent tror ni väl nu skall gå in vid teatern på sådana vilkor? Det torde knappt kli många, isynnerhet som våra teatrar af andra Faöged kunna erbjuda dem vilkor, som i pekuniärt afseende äro långt förmånligare. Nå än författarne då? Jo, dem söker mar genom en för öfrigt väl uttänkt manöver inbilla, att de genom det nya reglementet få mera än förut, hvaremot i sjelfva verketdet sätt, på hvilket man tänkt betala dem, äl en så stor skandal, att jag icke fördristar AN de mm FA a All Afriga nanninFANRNTIffe