Aftonbladet – 8 december 1868, sida 2

I förlusten af Florence hade känts som förlusten af en lem; men att förlora sin hustru få detta sätt var som döden sjelf. Lif och elsa dö icke af amputationens smärtor, och ! sedan fältskärens kvif väl gått igenom honom, kände sig mr Templemore åter frisk och lefvande. Han skulle väl icke valt en sådan tid för att älska och gifta sig, men då giftermålet hade synts honom nödvändigt, hade han hvarken önskat eller sökt att undvika kärlek. Och kärleken hade kommit till honom, tjusande och fängslande som en andra vår. Dora hade gåfvor, hvilka han alltid hade värderat, men som han mätte med kärlekens mått då de hade blifvit hans. Han älskade hennes strålande, ungdomliga utseende, hennes varma hjerta, hennes glada skratt och hennes ädla, klara själ. Han beundrade henne, han var ömt stolt öfver henne och han älskade henne med en passion, som var lika plötslig som den var fängslande, Hon var hans hustru — hans älskade hustru, bunden vid honom med ljufva, heliga och oupplösliga band — bunden vid honom ör åratal, för lif, och utan att annat än den obevekliga grafven kunde skilja dem åt. Och nu var denna eldiga dröm förbi. Kärlek, aktning och beundran voro döda. Den var förbi och han hade lemnat henne, sårad och kränkt af den oförrätt han hade lidit, skamfull och förödmjukad af sitt misstag och äfven öfver den glimt af lidelse, som hade öfverlefvat allt detta och nära nog förrådde honom ånyo och gjorde honom till hennes slaf. Lidelsen är som ett stormigt haf. Den har vågor, som upptorna sig och falla tillbaka för stormens andedrägt. Om Dora endast hade vetat det, så hade det funnits ett ögonblick, då. hon oskyldig eller brottsli 8 kupnit segra KN ut ört, en nd