Aftonbladet – 8 december 1868, sida 2

ren. En gubbe och två barn stodo och ti tade framåt vägen. I en hast skyndade ds ildre och gossarne fram mot en man och c Jvinna, som kommo gående långsamt. I voro tungt lastade, och qvionan tycktes var helt ömfotad; men hon stoppade handen i sj icka och tog fram någonting derutur, hvilke sossen svängde högt i luften af glädje, tillde: hans bror kom afundsjukt framskyndande fi att fordra sin andel. Derpå blandade de si illa om hvarandra och gingo in i huset til sammans; strax derpå blossade en munte orasa i spiseln, och genom det öppna fön tret såg Dora dem alla mot den lifliga bak srunden, och då hon så stod och betraktad öll en stark känsla af öfvergifvenhet p vennes hjerta. Hon tänkte på sin man, p öva, på det hem hon Jemnat och på modrer som kanske skulle dö i ett byvärdshus oc li begrafven bland okända döda i en by yrkogård — och den ljusa taflan framfö rennes ögon bortskymdes af tårar. Molnen upplöste sig i regn — mildt, ljum ommarregn, som skulle uppfriska naturen mäktande anlete och gifva det en mera strå ande skönhet; men de tårar, som Dora gö af icke någon lättnad åt hennes öfverfull jerta. För henne syntes icke någon kla cklig morgon vara i beredskap — inte örnyande af kärlek och glädje; — ingenting utom ett långt, dystert mörker, djup oc nelankoliskt som den kommande nattens. TJUGONDE KAPITLET, Det skulle kanske ha mildrat hitterheten Doras hjerta, om hon hade vetat hvilke .ggande smärta det vållade hennes maj tt misstro ma och lemna henne me na mixstra i sift hjerta, Han hade sag RR Henne, öck CO ned fall savniip; 2