Aftonbladet – 7 december 1868, sida 2

ans öfvertygelse såsom offentlig man; det varlj en, som ännu under hans senaste lefnadstid gaf I ngdomens fröjäfulla friskhet och kraft åt hans rd och skrifter. Då han egnade sig åt kampen ör framåtskridandet, för den nya tidens ideer4 m rättvisa och humanitet, så var det icke på rund af teoretiska spekulationer; det var icke i eller en tom själs leda vid det närvarande, som ref honom dertill. Nej det var kärleken — en tark och glödande menniskokärlek. Hatets och lviljans passioner voro för honom främmande. lan hatade icke jordens mäktiga — såsom en och nnan i fåvitsko trott; ja, jag skulle väl kunna åga, att han hatade icke en gång sjelfva förtrycarne, äfven om han sade och trodde det; nej, nen han älskade de förtryckta, de lidande; han ed med dem, han gjorde deras sak till sin. Han ille så gerna, om möjligt vore, se alla lyckliga. Det är klart, att ett sådant väsende och ett sålant sträfvande, stödt och uppburet af de rikaste ch älskvärdaste snillegåfvor, skulle framkalla ympatier. Folket kände, att det i honom egåe n verklig vän. Hvar och en, som egde hjertat vå rätta stället och som med honom kom i beröing, anslogs sympatetiskt af en så ädel och älskig natur. Få menniskor torde ha egt så många erkliga vänner som han. Han blef utan tvifvel len populäraste man i vårt land. Och han älskade lenna popularitet, han gladde sig deråt, icke af jelfviskhet och för dess egen skull, ty han visste ner än väl, liksom den store britiske skalden, att ett vacklande och farligt boningshus har den, som bygger uppå hopens ynnest; nen han älskade denna popularitet derföre, att an kunde lägga den med i vågskålen, då det var råga om initiativ till och befrämjande af stora ch vigtiga allmänna angelägenheter, ädla och framtidsrika ider. Detta ådagalade kan på mångfaldigt sätt; på senaste tiden, bland annat, i fråga om den friviliga folkbeväpningsrörelsen i vårt land. Hvilka skatter af vältalighet, af uppmuntrande och unlerstödjande välvilja, af outtröttligt nit, har han cke offrat, för att befrämja denna rörelse, af hvilen han hoppades så mycket för fosterlandets ramtida frihet och sjelfbestånd. Och med hvilken innerlig glädje såg han icke de framsteg saken gjorde! Huru strålade icke hans öga, då han med aldrig tröttnande uppmärksamhet åsåg de fririlliga skarornas manövrer och öfningar på fältet! Sjelf icke genom barn och afkomma sammanknuten med den uppväxande generationen, älskade han dock den raska ungdomen varmt och innerligt, och skarpskyttarne — ja dem betraktade han snart sagdt som sina adoptivsöner. Och de å sin sida omfattade honom med ett förtroende och en illgifvenhet, som aldrig kunde svigta. De skola sömma minnet af honom bland det käraste de ga. För deras hågkomst skall alltid stå lefvande bilden af den ädle, uttrycket i hans blick och hans af hänförelse lågande ansigte, då han talatle ill dem bevingade ord, manande dem att tänka på främtiden och att bereda sig, för att kunna stå som en trofast riddarvakt för hem och härd, för frihet och fosterland. Nu stå vi, en djupt sörjande hedersvakt, vid srafven; men sorgen har ingen bitterhet. Hans löd kan synas för tidig för vårkärlek, för tidig för den ungdomliga värma, som ännu lifvade hans hjerta, för tidig med afseende på allt godt och skönt, som han ännu skulle kunnat åstadkomma; men den var icke för tidig för den himmelska kärlek, som väljer dag och stund. . Blanche var, cke blott i sällsynt grad en god och ädel man; han var ock i sällsynt grad en lycklig man. Han var lycklig i sitt lif, ty han kunde med stor framsång verka för stora idger och hans menniskoälskande hjerta gaf kärlek och fick kärlek tillbaka. Han var lycklig i sin död, ty han fick gå bort utan aftynande och långvariga smärtor, midt unler en nationalfests brusande jubel. Då man förnimmer, att ett rikt och ädelt hjerta så der plötsigen upphört att klappa, ENN döden icke såsom en kemsk och förskräckånde mordengel; det ir som om evigheten helt oförmodadt och stilla öjt ie ned, för att upptaga det jordiska uti sig. et börjar redan skymma omkring grafven oci stilla skuggor breda sig i den tidiga vinterqvällen. Men han vet icke mera af skuggor och mörker han lefver nu i evighetens klara dag, han har undan tidens många klippor och skär nått den säkra hamnen, han har landstigit på den sanna frihetens välsignade strand. Frid öfver hans stoft, välsigelse öfver hans minne! Må vi åt detta minne här snart resa en vård, som kan åt kommande generationer säga, huru kär han var för oss och huru varmt han älskade sitt fosterland. Sedan dr Sohlman slutat, framträdde dr Harald Wieselgren och erinrade om huru Auvust Blanche itre årtionden tillhört den svenska pressen och litteraturen. Hans namn dör aldrig, så länge det svenska språket talas, och ville dr Wieselgren derför i litteraturens och pressens namn nedlägga en krans på den aflidnes stoft. — : Derefter talade hr ÅA. Hedin å Stockholms arbetareförenings vägnar och i dess namn: Stockholms Arbetareförening bar äfven ett ord och en lagerkrans vid griften, Så lyder ur den fornromerska häfdaoch minnes.ecknarens mun ett tänkespråk: Qvinnorna anstår let att sörja, mMänneraa höfves alt minnas. Om till någon, må de orden synas talade till oss, den trägna mödans söner — sene att mottaga ntryck, skygge att lägga dem i dagen, men trogna att dem bevara, när vi pröfvat deras halt. Och likväl, här stå vi alla, alla i de sörjande qvinnornas led kring den förtidiga g.af, som bäddats åt August Blanches, arbetarevännens, stoft! Först lefnadstecknaren, som på något afstånd skådar sitt föremål, skall förmå att med full rättvisa uppskatta och erkänna hela betydelsen af den sköna lefnadsbana, på hvilken vi med tårfyllda jgon blicka tillbaka. Också vittnar ju här, vid len än ej igenmyllade grafvens rand, raden af minnestalare om detta lifs mångsidiga rikedom. Dock stå redan nu de stora, allmänna dragen så klart tecknade, att ingen eftertidskall finna Något väsentligt att tillägga till den bild, som samtiden örevigar på sin historias blåd. Verldshistoriens sröda tråd, hufvudådran!i den nenskliga utvecklingens ström såg August Blanche de demokratiska idternas framåtgående välde, som vidgas och stärkes i den mån de sjelfva renas och klarna. Styrkan af det stigande ljus, som aller öfver mensklighetens timliga skådeplats, tte han efter den växande graden af den rätt, versonligheten vunnit i ett samhälle. Och denna hans politiska verldsäskådning var ej blott hjerats tro — ett hjertas, der menniskokärleken hade um beredt för enhvar af qvinna född. Hon var ck tankens och forskningens förvärf och mognad lifvets skola. . Häraf bestämdes hans verksamhet i alla dess renar: hans hela lefnad var en vapenfärd på det slagfält, der det sanna folkväldet genom segrar, enom nederlag tränger fram mot sitt mål. Derför hemtade han ur folkets undangömda lif bilder, som ej skola blekna, så länge ännu en tunga taar vårt svenska språk. Derför ljungade i den politiska pressen, som i riksförsamlingen, hans ena klinga mot hvarje fördom, hvarje egennytta, som i samhället vilja se ett hus med några herar, men många barn och många tjenare. Men ans valspråk var ej blott: lika rätt för alla; minst lömde han att tillägga: ör alla lika pligt. Och lerför ville han, till skydd för hem och härd, ett. olk i vapen, j Tystnat har denna vältaliga röst, som imedborsares sinnen sådde frihetens flammande säd. Det lappar ej mer, det brinnande bjertat, vid hvilket tt folk eldades för sin ära. Kall är den trofasta rand, som torkade nödens tår. Och i nästa ögonslick ligger han vissnad i mullen, kransen, de sörande sänkt på hans kista. Men minnet, det trogna, rar tagit hans lefnads bedrift i förvar. Lik den hebanske härföraren, kunde han visa på ett verk, om är mer än son eller dotter: och lik denne, i lödeminuten, kunde han glädas att dö obesegrad. Må det lefvande minnet af den hädangångne rarda en föresyn, som aldrig skymmes, i stundens fian, för egenviljans småsinnade håg. Kraften att ;erka, som han, föll blott på ett fåtal dödliges ott. Men i ett kunna vi alla följa bonom efter: i ppoffrande kärlek till de ider — den sanna, folkiga upplysningens, frihetens, rättens — som voro ans ledstjernor genom lifvet. Och detta är det ARTNR I it AA