Aftonbladet – 7 december 1868, sida 2

e och hopp, närmaste i vi till hans giltigt för giltigt för re rymder. kiljas häras känslor, a våra tanig betrakm kunde i nches hela an var lika låg i hjerTans hjerta ån sin barnmed dem, d de svaga, na kärleksnan i hans författare; siasmen åt 1; det var nadstid gaf ft åt hans åt kampen dens ideer et icke på t var icke rande, som sken — en Hatets och rämmande. som en och väl kunna va förtryce det; nej, ande; han ; da ja lyckliga. och eit SM de rikaste framkalla onom egåe gde hjertat om i beröI och älskt så många atan tvifvel han älskade åt, icke af han visste kalden, att as ynnest; lerföre, att då det var ide af stora , ädla och gt sätt; på den frivilnd. Hvilka de och unt, har hanj nations smärta; ej anstår det en främlings hand att i den af fosterländska blommor virade kransen infläta en främmande blomma. Män, mer berättigade och mer värdiga, hafva gjort det: min uppgift här är en annan. er kom en gång en biltog skara till detta gästvänliga land. Ändlös sorg tyngde på främlingarnes hjertan, deras förhoppningar voro krossade, i deras barm fanns ej rum för tröst. Och August Blanche var en bland de förste att tillropa dem: välkomne, att kärleksfullt ta del i deras smärta, att egna dem broderlig hjelp. I desse biltoges, mina landsmäns och kamraters, namn står jag vid hans graf, för att aflägga vittnesbörd om vår outlånliga skuld till den hädangångne välgöraren, ör att bringa honom vårt sista farväl. Ädle! Oförgätlige! Hur länge och hvarthän ödet än leder de landsflyktiges steg, skola vi i våra minnens förbundsark öfverallt föra med oss din dyra hågkomst, och en gång i vårt befriade fosterland på tacksamhetens altare bevara ditt namn. Hvila i ro, du ädle kämpe för rätt och sanning! Polens högsinnade vän — lef väl! Slutligen beträddes grafkullen af hr F. Hedberg. Äfven den enskilda vänskapen, sade han, hade det blifvit förunnadt att vid grafven gifva uttryck åt de känslor, med hvilka en oräkneligt stor vänkrets nalkades denna rift. Hr Hedberg tolkade dessa känslor i öljande skaldestycke: Vid grafven stå vi Farväl att säga, Till grafven gå vi Att friden ega, Och skrankor alla Vid grafven falla, Hur fast de stå, — Från landen, hafven, Vi gå mot grafven Hvarthän vi gå. Vid grafven tiger Det lömska pratet, Till grafven stiger, Förmildradt, hatet, Der löses smärtan Hos trogna hjertan I stilla gråt; Dit följa vänner, Dem sorgen bränner, Den döda åt. Vid grafven talar Blott sannings tunga Dess näktergalar Ej smicker sjunga. När dit vi träda, Vi oss afkläda Hvart stoftets band Och arma, rika, Stå alla lika Vid grafvens rand. else, af hvilosterlandets med hvilramsteg saöga, då han åsåg de frir på fältet! na sammanren, älskade och innerraktade han ;h de å sin nde och en De skola käraste de stå lefvande 3 blick och han talade nr att tänka att kunna n och härd, orsvakt, vid rhet. Hans k, för tidig lifvade hans t godt och stadkomma; himmelska slanche var, . ädel man; man. Han d stor frammenniskoälek tillbaka. ick gå bort r, midt un)å man för6 der plötslen icke sårdengel; det t och stilla ska uti sig. grafven oc nterqvällen. ch mörker; han har untt den säkra na frihetens toft, välsigletta minne mmande gegr oss och trädde dr huru Au; den svenans namn pråket tai littera; en krans stockholms s namn: ven ett ord och minnesorna anstår mas. 3 talade till att mottaga men trogne halt. Och de qvinnorbäddats åt got afstånd ed full rättelsen af den d tårfyllda ju här, vid l, raden af a rikedom. v dragen så finna något n samtiden ådrani den ust Blanche nde välde, Från tidens bölja Till fridens rike, I dag vi följa En af de rike. Och om man frågar Der skaran tågar: Hvem sörjes så? Går svar ur ringen: En vän som ingen. En man som få. En skald som sjungit Hvad skönt han ville, I slag som klungit Af kraft och snille. En skald som målat Hur ljuset strålat I stoftets vrår; Hur löjet njutit Och sorgen ljutit Sin tysta tår. En man, jemt redo Att hjelp beskära Åt dem som stredo För ljusets ära! En man med sinne För fädrens minne, För tidens kraf; En man som ärligt Allt skönt och herrligt Sin kärlek gaf. En man med hjerta För folkets strider, För folkets smärta I aila tider. Som varm lik solen Från talarstolen Har slungat fram Idbers skara — Om ock med fara För seklers dam! En man som glömmes Först sent i norden, Fast nu han gömmes I mörka jorden. — Med kraft ej mattad, Af söden fattad, Blef kallt hans bröst, Förrn känslan svalnat Och elden falnat 1 lifvets höst. Snart bäddad är han TInunder kullen, Tyst bördan bär han Af kalla mullen, Men vår skall komma Och locka blomma I dagen opp, Ur rika hjertat AF sorg ej smärtadt, Ej tändt af hopp! Och vi, som tiden Än velat spara För mödan, strideå, Och segrens fara; Vi, som från gritten Till nya skiften I lifvet gå, Som han vi stånde, Som han vi månde Vårt orlof få! Ty efter mödan, Som målet hinner, Dom öfver dödan 5 I stjernskrift brinner På nordens himmel, 7 Trots stundens hvimmel, Och lyder så: Hirbre tr RA