Aftonbladet – 7 december 1868, sida 2

firades 1 går med en imposant högtidlighet, till hvilken vår hufvudstad säkert icke tillförene sett något motsvarande, och hvilken kan betraktas icke blott såsom en gärd af sorg och saknad från en vänkrets, sådan som få, om ens någon, egt den, utan äfven; och isynnerhet, såsom en hyllning åt den offentlige mannen och de stora principer, hvilkas snillrike och outtröttlige förkämpe den bortgångne varit. Från sorgehuset der den aflidne stått på bår, fördes kistan af kompanichefer vid Stockbolms skarpskytteförening och öfverbefälhafvaren för Österhanninge skarpskytteförening till den med fyra hästar förspända likvagnen. Kistan, af ek, var öfverhöljd af kransar och blommor. Öfver plåten vid hufvudet hvilade en lagerkrans, iuuti hvilken var afimmorteller bildadt namncehiffret A. T. B. De afdelningar af sorgetåget, som skulle gå framför likvagnen, hade på förhand ordnat sig och utgjordes af: ett kompani skarpskyttar under gevär, formeradt på troppkolonn; Stockholms skarpskytteförenings samtliga för tillfället sammanslagna musikkårer, företrädda af en tamburmajor med sorgklädd staf; Stockholms skarpskytteförenings fanor, en hvit fana i midten och två blågula fanor på hvardera sidan, alla sorgklädda; vidare följde såsom fanbeteckning åter ett kompani skarpskyttar under vapen, likaledes formeradt på troppkolonn; derefter de medlemmar af skarpskytteföreningens styrelse, som icke rör särskilda uppdrag befunno sig vid andra afdelningar af sorgetåget, samt derefter öfriga skarpskyttar utan vapen, ordnade fyra i rg led. Till dem slöt sig en deputation från Upsala skarpskytteförening, af hvilken den aflidne varit hedersledamot. Dei tåget deltagande skarpskyttarnes antal uppgick till omkring 1000 man. Närmast derefter följde medlemmar af hufvudstadens sångföreningar, till ett antal af ett par hundra personer, företrädda af Stockholms allmänna sångförenings baner och Folksångföreningens fana, båda behängda med sorgflor. Kl. var några minuter efter I då tåget satte sig i rörelse, dervid musikkårerna spelade Randels sorgmarsch, hvarmed de fortforo med få uppehåll under hela vägen till Nya Kyrkogården. Närmast efterlikvagnen, som omgafs af tolf skarpskyttekompanichefer, följde den aflidnes slägtingar i vagnar samt dernäst Typografiska föreningen, med sitt florbehängda banår i spetsen. Vid Ladugårdslands torg slöto sig Stockholms Arbetareförening, företrädd af dess standar, samt Stockholms handtverksförening till tåget. Ett stort antal af den aflidnes enskilda vänner inom alla samhällsklasser, bland dem en myckenhet vetenskapsmän, konstnärer, skriftställare och embetsmän hade samlats å Blanchs caf6 och slöto sig det till sorgetåget. I främsta ledet inom denna afdelring, som og plats emellan slägtingarnes vagnar och arbetateföreningen, syntes hnfvadstadens representanter i andra kammaren. Det ofantliga tåget afslöts slutligen af en ändlös fil af vagnar, med vänner och beundrare till den afiine, hvilka samlat sig vid Nybrohamnen. Sålunda fullständigt ordnadt, upptog sorgeftåget en sådan utsträckning, att detsamma icke från någon punkt under vägen kunde på en gång fullständigt öfverskådas. Då töten deraf befann sig uppe i Kungsbacken, hade den sista filen af vagnar ännu knappast börjat vika in på Drottninggatan från Klara Bergsgatan. Man torde kunna skatta de i sorgetåget deltagandes antal till omkring 3000 personer. Att ens angefärligen beräkna deras antal, hvilka såsom åskådare deltogo i denna begrafningshögtidligbet, är deremot Fmöjligt. Men tager man i betraktande, att längs hela den långa vägen, ända från sorgehusets port till Norr tull, tåget framgick genom tätt packade skaror, att alla fönster längs vägen voro uppfyllda af åskådare, och att på Nya kyrkogården en oräknelig menniskomassa var församlad, kan det utan öfverdrift sägas, attfistörsta delen af hufvudstadens invänare deltog i högtigligheten. Då kistan passerade, sågos på mångfaldiga ställen männen blotta sina hufvuden. När töten af tåget kommit ofvanför Kungsbacken, skilde sig den främsta skarpskytteafdelningen från detsamma och ryckte i forcerad marsch förut till kyrkogården för att öppna väg för processionen och omsluta den med en tillfällig, inhägnad omgifna platsen kring grafven. Ofriga skarptteafdelningar bildade, efter hand som de framkommo, haie längs vägen från kyrkogårdsgrindarne till grafstället, som är beläget till) venster från grindarne helt nära staketet utåt landsvägen och bredvid den grift i hvilken Blanche för tio år sedan begrotf sin djupt sörjda moder. Sedan likvagnen framkommit fördes kistan från densamma till grafven i samma ordning, som hon förts ur sorgehuset. Då kistan passerade de paraderande trupperna, skyldrades gevär, fanorna och bangren sänktes och tjenstgörande befälet gjorde stor salut. Musikkårerna, sångarne, och föröfrigt så många af rocessionen :om kunde rymmas, togo plats inom den ofvannämnda imhägnaden. Sorgmarschens toner fortforo att ljuda tilldess alla hade ordnat sig. En djup, högtidlig stillhet rådde då kistan sänktes i grafven: I detta ögonblick uppstämdes första versen af psalmen JE 452: Jag går mot döden, hvart jag går, hvilken utfördes unisont med ackompagnement af musikkårerna. Kyrkoherden Lindsten förrättade jordfästningen och höll ett enkelt och värdigt tal, tecknande i några korta drag den bortgångnes lif och personlighet. Få personer, sade han, hafva varit utrustade med så stora andliga gåfvor, som den nu hädangångne, hvilken vi med sor; och saknad visa den sista tjensten, och få hafva så väl förstått till Guds ära använda dessa gåfvor. Målet för hans verksamhet var att väcka till lif och befrämja allt sannt och godt till ett älskadt fosterlands ära, förädling och upplysning. Han arbetade troget till sista ögonblicket och utsådde på det andliga lifvets åker ett godt utsäde, somi kommande tider skall bära frukt och välsignelse. Efter detta tal afsjöngs, andra versen af nämnda psalm. Derefter trädde chefen för nionde sKarpskyttekompaniet dr Aug. Sohlman upp på kanten af grafven och talade i ungefärligen följande ordalag: Hvi Jljuda i dag sorgmarschens toner? Hvarföre står den vapenrustade ungdomen, emot vanan, med sänkta hufyuden och med vemod i blicken hvarföre äro fanorna behängda med sorgens symboler? Har en kämpe fallit? Ja i sanning en kämpe god! en kämpe för allt ädelt och skönt, för rätt, frihet och fosterland! Det förr så rika och varma, nu kallnade hjerta, som vi nyss sänkt ned i den mörka mullen, till