Aftonbladet – 5 december 1868, sida 3

VA I CI VEN VIVUDL HI TRE VTIRDAUVL, MG han framför andra är kallad att derigenom gagna. : Resa i Palestina af A. von Noraff, kejserlig rysk minister för allmänna unudervisningen. Öfversättning till en del efter författarens egenhändiga manuskript af C. L. H. Forslind. Första häftet. 64 sid. (Stockholm, Fritzes bokhandel. Pris 60 . Öre. Öfversättar en till föreliggande arbete, hvilken förf. meddelat åtskilliga tillägg, samt korrektioner af fel, som insmugit sig i den tyska öfversättningen och som derföre anser detsamma kunna ega anspråk på att vara en auktoriserad upplaga, säger i sitt förord, att hvad som, utom arbetets värde i och för sig, förmått honom att öfversätta detsamma, varit den närmare kännedom det skulle lemna om den orientaliska kyrkan och det andliga lifvet irem-denna kyrka. Tvifvelsutan vore det ganska intressant för svenska läsare, som angående den grekiska kyrkan ega högst ringa kännedom, att erhålla tillförlitliga och talrika meddelanden om kristendomens uppfattning och utöfning i de länder, der denna lära först förkunnades. Förevarande första häfte innehåller i detta hänseende ingenting annat, än att den heliga jungtrun tillbedes lika ifrigt inom grekiska som romerska kyrkan. Detsamma utgör nemligen till största delen en berättelse om resan från. dess början vid Damiette vid norra kusten af Egypten genom egyptiska öknen till Jerusalem, och är egentligen ingenting annat än ett för den oinvigde nog tröttsamt uppräknande af isynnerhet från Gamla testamentet, om ock blott genom de obetydligaste tilldragelser, kända orter. Med sanning ken sägas, att förf. reser med bibeln i hand; men beller den allmänna historien har han glömt hemma. Såvidt skönjas kan af den i det kinkiga ämnet mindre hemmastadde, besitter stor beläsenhet, som sätter homom i stånd att finna snart: sagdt hvarje fläck af den urgamla jord han beträder märkvärdig, än genom Israels barns ökenvandring, än genom deras strider med sina grannar och i allmänhet genom de bevis på profetiornas ordagranna uppfyllelse, hvilka han finner såväl af landets utseende i sin helhet som af hvarje orts särskilda beskaffenhet, än åter genom frälsarens och hans apostlars vistelse, samt korsfararnes eller Napoleons strider. För ett vetenskapligt studium bör denna del af arbetet vara ganska iotressant. Från förf:s inträde i Jerusalem blir ämnet af allmännare intresse och lofvar godt för det följande. Den som vill göra en resa genom det märkvärdiga landet i sällskap med en from pilgrim, hvilken åsynen af de heliga orterna försätter i hänryckning, synes i förf. erhålla en utmärkt ledsven. Emot öfversättningen hafva vi tvenne anmärkningar att göra. Först och främst synes det, som borde man kunna påräkna fullt korrekt språk i en auktoriserad upplagan. Visserligen är icke mycket att i detta hänseende anmärka, men det lilla är redan för mycket. Det gör ett ingalunda behagligt intryck på ett i språkligt hänseende ömtåligt sinne att finna uttryck sådana som dessa: de stormade under deras (i stället för sin) anförare Togrulbeg staden; förbrytarne hade funnit ett medel att förbättra deras (bör vara sin) ställning; byn Junus, som citeras af Herodotus (ordet citera lärer väl betyda: anföra ett yttrande, icke en sak; borde här heta omnämnes eller något dylikt); desamma under, i stället för samma. Man må icke invända, att dessa anmärkningar äro småaktiga. Språket är ett folks ögonsten; när ryssarne på intet annat sätt kunnat betvinga polackarne, hafva de nu angripit deras språk, och skola tvifvelsutan på denna väg lyckas, om de tillåtas fortfara med detta ovanliga slag af utrotningskr Den andra anmärkningen är den, att öfversättaren vid de diga citater ur den heliga skrift, hvilka i förevarande arbete förekomma, begagnat kyrkaobibeln. Om han icke haft förtroende för den i språkligt hänseende riktigaste öfversättning vi ega, nemligen Evangeliska fosterlandsstiftelsens, borde han väl icke hafva hyst betänkligheter mot bibelkomimissionens proföfversättning, som ju är i det närmaste färdig. Ehuru ingalunda tillfredsställande är hon åtminstone något bättre än kyrkobibeln; och hvarför välja just det sämsta. 1 fall det nu låter sig göra, anhålla vi att förl, om hans öga faller på dessa rader, matte i de i jelpa anledningen till vå mer att erhalla så stor läsarekrets, som det förtjenar.