Aftonbladet – 5 december 1868, sida 3

Lärobok i Naturlära, för folkskolan och hemmet af OC: W. Paykull, t. f. folkskoleinspektör. Stockholm 1868. P. A. Norstedt Söner. Det är för fosterlandsvännen i sanning glädjande att med en viss grad afstolthet kunna visa på de ansträngningar, som i vårt land under de senaste decennierna blifvit gjorda att sprida och höja folkundervisningen, denna heliga höga sak, för hvilken statsmakterna och enskilta täflat att nitälska. Ty det är ej blott penningar från de förra, verksamhet från de senare, och från båda ett otröttadt, allvarligt bemödande att fatta och utföra tidens stora -kraf på allmän upplysning, som åstadkommit de resultat, som redan båda ljusningen till en skön dag; det är äfven och icke mindre enskilta vetenskapsmäns arbete, som oaflåtligt egnats denna vår stats intellektuella underdikning (som rektor Silj tröm i måndags uttalade och hvar nom den skridit så godt framät redan. O skall ingen kunna neka att, medan i vår fol skola undervisningen i naturens företeelse; och former med rätta intager ett så framstående rum, detta utan tvifvel kunnat ske till följd af den utmärkta lärobok deruti, som en af vårt lands mest framstående veten. skapliga notabiliteter och författare för densamma utarbetat. Det är nemligen kändt och ervkändt, att n. v. generaldirektör Berlins Lärooch bok i naturlära är ett af de yppersta alstren inom vårt lands läroboksiitteratur. Det med djup urskilning gjorda urvalet, den trogna och sanna framställningen, och icke minst den klara och rena stilen hafva sedan flera år tillbaka gjort detta arbete till ett mönster i sitt slag, samt orsakat, attdet öfverflyttats på flera språk och spridts — vi veta ej i huru många tiotusentals exemplar — öfver hela Europa. Dess anseende är at en alltför lång erfarenhet nu fast grondadt; det har blifvit en vår folkskolas grundpelare. Dermed behöfva vi saledes här ej nu sysselsätta oss. Tivad kan då hafva föranledt hr Paykull att utgifva det lilla arbete, hvars titel vi ofvan beskrifvit? Intet företal upplyser derom — och vi bekänna a, att hela innehållet derom lemnar oss i den fullkomligaste okunnighet. Skulle vi våga en gissning, så kunde det möjligen vara. så, att hr P. tyckt Berlins lärobok fö äseboken för liten och båda ej t gts strängt tematiska i sin appställoing. Så har möjligen hans fusionsarbete uppkommit. Det gör oss emellertid uppriktigt ondt att ej kunna obetingadt loforda denna lilla bok, eller anse den halva gjort Berlins öfverflödig. Vi ste nemligen såsom opedagogisk klandra fi : 3erlin ; från menr n till den niska naturen och J samt slutar med himlakropparne. Hr . går motsatta vägen; han börjar med det mest abstrakta, och kommer fö st. senare till det närmast liggande och a k sedda. VI finna dernäst cj att syslematis