Aftonbladet – 5 december 1868, sida 2

denna fåfänga sorg öfver en försvunnen lycka Det simpla förmaket, träden, den gråa skymningen, allt försvann, och det solbelysta gröna landskapet och jernvägsvagnen och modrens närvaro kommo tillbaka. Plötslig uppgaf hon ett slags skri. Mamma! Mamma! sade hon och grej mrs Courtenay i armen. Hvad fattas dig! Hvad fattas dig? Jag — jag är inte riktigt frisk, sade mr: Courtenay. Förändringen i hennes ansigte var så på taglig och olycksbådande, att en kall för skräckelse grep Doras hjerta. Detta var ickq någon ringa opasslighet, pågon förbigående svaghet eller vanlig svimning. Mamman, fortfor hon, i det ångesten plötsligt höjde hennes röst, mamma, säg mi hvad det är som fattas dig. Jag — jag vet inte, stammade mrs Courtenay. Jag hade en sådan underlig känsla hela natten — men jag tänkte, att det snart skulle gå öfver.n Hon stödde pannan mot.sin hand och tycktes urståndsatt att säga mera. De voro allena i vagnen. Vi skola stiga af vid nästa station,, sade Dora. Mrs Courtenay svarade icke. Hennes ansigte var uttryckslöst, och handen, som Dora höll, var kall och fuktig. Huru förfärligt långsamt tycktes icke tåget gå; emellertid saktade det snart farten och stannade vid en mellanstation. Jernvägslinien gick här genom en grön park; vid siutet af denna kunde Dora upptäcka en gammal byggnad med stängda luckor; Dora igenkände den genast. Hon steg af, gjorde några få frågor och erfor snart att de, såsom hon hade antagit, endast voro några hundra alnar från den by, der de en gang hade ätit middag g